Är hoppfulla önskningar bättre än den tragiska sanningen? Tidöpartiernas lagrådsremiss med förslaget att tillfälligt sänka straffbarhetsåldern till 13 år för de allvarligaste brotten, såsom mord och mordförsök, möts av bred kritik från remissinstanser och opinionsbildare. Dels vetenskaplig: ”inga belägg för att hårdare tag minskar kriminalitet”; dels moralisk: ”ett samhälle som sätter barn i fängelse har mist sin anständighet”.

De som ställer sig bakom förslaget framställs mer eller mindre som illvilliga, okunniga populister. Sådana personer finns antagligen. Men en betydligt större grupp är de som med både intelligens och känsla insett betydelsen av ”ord och kramar”, men också förstår dessas begräsningar – och tar ansvar för det.

Det är ett psykologiskt misstag att tro att vi allena lever under ordens beskydd; vare sig de vetenskapliga eller de godhjärtade. Detta vet alla som själva eller vars anhöriga har varit utsatta för hot och våld i sin vardag. För att inte tala om dem som varit med om terrorism och krig. Av smärtsam erfarenhet vet de att det till intet tjänar att tala med den som inte lyssnar. Därav våld.

Bo Wennström, professor emeritus i rättsvetenskap, redogör i sin bok Om straff och fängelser. Om det avvikande svenska vägvalet på straffrättens område (2020) för hur det svenska rättssystemet hamnade i idémässiga låsningar i sin iver att till varje pris undvika fängelsedomar. Han anger den så kallade Gula boken (1840) som en startpunkt för en nödvändig reformering av strafflagar och fängelser. Budskapet var: fattigdom orsakar brottslighet, och samhällets plikt består inte enbart i att straffa brott, utan att också ”uppleta dess orsaker, och så vidt i mensklig förmåga står, undanröja dem …”. I det ligger två antaganden: tron på samhällets och människors förändringskapacitet; det finns en gräns för vad människan kan lösa.

Idag kan vi inte som tidigare tro att det räcker med att vi gemensamt ser till att människor får mat, husrum, sjukvård, rättsskydd, fritidsgårdar, välmenande förskolepersonal, engagerade lärare, föräldrautbildning, socialarbetare, psykologer, för att alla ska bli hederliga. Andra starka psykiska krafter råder inom vissa individer som förkastar samhällets alla försök att inkludera dem i en större gemenskap. Det är den unge kriminella som stänger ute samhället, inte samhället som stänger ute den unge kriminella. Och mellan den unge och samhället finns familjen.

Den centrala frågan är vad samhället ska göra med unga människor som vare sig kan ta ett råd eller ett nej. Ingen vet hur man med säkerhet får en ung grovt kriminell människa att bli hederlig. Och eftersom vi inte vet det borde vi tala försiktigare. Återhållsamhet i kunskapsanspråk och lågmält moraliskt tonläge i saker vi inte förstår ökar möjligheten att komma vidare. Däremot går vetenskap över i svärmeri och godhet blir destruktiv när gränsen för deras respektive räckvidd inte respekteras.

Ängslighet för att dagens tillstånd skall leda till ett hårt restriktivt samhälle är naturlig. I rädslan att hoppet om en bättre värld ska försvinna är det lätt hänt att tappa fotfästet genom att klamra sig fast vid ideologiska halmstrån. Visserligen är detta känslomässigt begripligt, men likväl är det intellektuellt bristfälligt att klandra människor som vill freda liv, för att de saknar den rätta vetenskapstron och har en dålig människosyn; att de i själva verket bidrar till ökat våld.

Sådana anklagelser initierar inte en sansad och balanserad diskussion, utan sänder snarare en signal att om man inte håller med ”experterna” gör man bäst i att vara tyst; även när ”specialisterna” snarare redovisar metoder än resultat. Trots att framgångarna som vetenskapen utlovar och idealisterna önskar sällan infrias är det tvivlarna på deras löften som misstänkliggörs, inte de som ”lovar runt, men håller tunt”.

Den sorgliga sanningen är att frihetsberövande av den brutale kan vara nödvändig för den fredliges frihet, och det finns situationer där endast våld skyddar mot våld, även när det gäller barn. Samtidigt får vi inte glömma att de skydden är meningslösa utan en tro på att det i grunden är orden som skapar fred och trygghet. Ingen tanke om samhället är hel så länge ena sidan av dessa omständigheter utelämnas. Att ensidigt tala om ena eller andra sidan är bara en halv tanke, och som sådan tjänar den lika lite till samhällsskydd som en halvfärdig bro gör för att förena en plats med en annan.

I klyftan mellan önskan och verklighet ställs vi inför valet mellan önsketänkande och arbete. Önsketänkare känns ofta igen på överdrivna sanningsanspråk och moralisk smutskastning av meningsmotståndare. Arbete på att det ibland är smutsigt, och när det gäller att påverka människors beteende ofta ofullkomligt. Det är verklighetens villkor, och det är med den som utgångspunkt som strävan att på sikt slippa sätta barn i fängelse tar sin början.

Niklas Sundling

Legitimerad psykolog & psykoterapeut