Den grova brottsligheten har ursäktat djupa kränkningar av familjelivet. Det ska bli lättare att skilja barn från deras föräldrar, och till och med sätta dem i fängelse. Detta måste stoppas, skriver Anders Karlsson från Myndighetskris.
Det är en oroande riktning som Sveriges regering har valt när det gäller barnrätt. De senaste förslagen innebär dels att barn ska kunna placeras i fängelseliknande miljöer, dels att tvångsvårdslagstiftningen (LVU) ska ändras så att det blir lättare att överföra barns vårdnad till andra än barnets biologiska föräldrar.
Vid första anblick kan detta framställas som goda gärningar i barnets intresse. I praktiken riskerar reformerna dock att kraftigt minska incitamenten att bevara barnets anknytning till sina biologiska föräldrar. I stället uppstår en konkurrenssituation om barnets vårdnad.
Redan i dag är det i värsta fall endast en aktör i hela vårdkedjan som saknar ekonomiskt intresse av att barnet förblir placerat: en kommunpolitiker. Samtidigt finns inga formella krav på utbildning, sakkunskap eller barnpsykologisk kompetens för de politiker som fattar dessa avgörande beslut. Handläggande socionom kan vara en privat konsult, och utföraren ett privat familjehem eller bolag. Att personer med direkta ekonomiska intressen i barnets placering också ska bedöma ”barnets bästa” är orimligt.
Detta skapar en tydlig intressekonflikt. Det går inte att bortse från det faktum att beslut som leder till att barnet återförenas med sin biologiska familj ofta innebär inkomstbortfall för flera aktörer i vårdkedjan.
I det nya lagförslaget vill regeringen ytterligare sänka tröskeln för att överföra vårdnaden till vuxna som inte är barnets biologiska föräldrar – samtidigt som man öppnar för att barn ska kunna placeras i låsta miljöer. Detta är djupt problematiskt. En av de mest återkommande gemensamma nämnarna hos barn som lider av psykisk ohälsa och placeras i samhällsvård är nämligen en frånvarande eller bortträngd förälder.
Sverige arbetar aktivt för att internationellt adopterade barn ska ges möjlighet att återförenas med sina biologiska familjer i sina ursprungsländer. Kampen för familjeåterförening för invandrade familjer är en uttalad del av statens åtagande och drivs både av politiska rörelser och av civilsamhället.
Samtidigt fråntas svenska barn sina biologiska föräldrar i stor utsträckning genom tvångsvård och vårdnadsöverflyttningar. Denna parallell är svår att bortse från och väcker en obekväm men nödvändig fråga:
Vad är det för fel på svenska föräldrar?
Eller är det snarare så att problemet inte ligger hos föräldrarna, utan i ett system som i praktiken gör det enklare att bryta familjeband än att värna dem? Ett system där separation blir en lösning i sig, snarare än den yttersta åtgärd som lagstiftningen avser.
Historiskt sett har statens försök att ersätta familjen som uppfostrande miljö gång på gång lett till skandaler. HVB-hem, fosterhem, SiS och andra institutionella boendeformer är fyllda av dokumenterade missförhållanden. Sveriges tvångsvård av barn under LVU har lett till internationell uppmärksamhet på grund av rättssäkerheten och inte sällan det godtyckliga omhändertagandet av barn från sina föräldrar. Trots detta fortsätter politiker att dra slutsatsen att lösningen är att skilja barn från deras naturliga familjemiljö – snarare än att stärka den.
De biologiska föräldrarna pekas ofta ut som problemet – även i fall där ingen myndighet ens har pratat med dem innan barnet placeras i tvångsvård. Detta blottlägger de fördomar som frodas inom delar av svensk socialtjänst och visar på det akuta behovet av en nationell reform.
Sverige har tidigare dragit slutsatsen att rättssäkerhet kräver nationell styrning. Polisen var en gång en kommunal verksamhet, men centraliserades just för att motverka godtycke, rättsosäkerhet och lokala variationer. Samma behov finns nu inom socialtjänsten.
Socialtjänsten bör bli en nationell myndighet med tydligt ansvar, enhetliga arbetssätt och krav på rättslig kompetens. Framför allt måste myndigheten börja tillämpa den redan existerande lagstiftningen fullt ut – i syfte att skydda barn från rättsövergrepp, felaktiga tvångsingripanden och institutionaliserad skada.
När staten tar på sig rollen som barnets beskyddare måste den också tåla granskning. I dag saknas både struktur och ansvarstagande. Resultatet är ett system där barn riskerar att förlora sina föräldrar utan rättssäker prövning – och där tvångsvård i praktiken kan bli ett livsavgörande beslut fattat på bristfälliga grunder.
Som det inte är nog att en del barn avskiljs genom psykisk misshandel av föräldrar som påverkar sina barn vid skilsmässor, nu ska barn både placeras i fängelse och adopteras bort.
Anders Karlsson
Medlem i Barnens rätt och VBU
