Massinvandringen och klimatomställningen är två av politikernas elitprojekt som det till syvende och sist är befolkningen som betalar för. När sker ett ansvarsutkrävande? skriver Lars Källholm.
Att massinvandringen från dysfunktionella MENA-länder inte blev någon ”bingo” – vare sig för Sandviken eller Sverige – är ett understatement.
Frågan kvarstår: Hur länge ska en alltmer pressad svensk befolkning tvingas försörja upp till en miljon ”nyanlända”? Min uppskattning: 150 miljarder kronor per år – allt inräknat.
Samtidigt fortsätter det. Inget riksdagsparti är statsbärande så länge denna ansvarslösa hantering pågår.
Det svenska folket bär inte skulden. Vi tvingades in i detta genom tystnad, hot, censur och en offentlig debatt där varje kritisk röst utmålades som nazistisk. Trots att våra grannländer varnade.
Och det är vi – inte eliten – som lever med konsekvenserna: imploderad trygghet, skenande skatter, urholkad rättsstat, asylfusk, miljardbedrägerier och sönderfallande välfärdssystem.
Tänk vad 150 miljarder per år hade kunnat göra: upprustad infrastruktur, ett fungerande försvar, rimliga pensioner. I stället får vi sänkta ambitioner och höjda skatter. Och ansvar? Nästan obefintligt. Eliten går vidare. Med samma politik. Samma återvändsgränd.
Varför ställs inga tydliga krav på arbetsföra? Varför tillåts långvarig bidragsförsörjning som livsstrategi? Integration kräver deltagande i samhällsbygget. Det går inte att leva i parallella system i decennier – Tvångsblandning? Se vad som hänt med Kista. Nej, ”om Samir och Baraa bara lär känna Kalle och Stina så löser det sig” fungerar inte. Integration kräver regler, ansvar, konsekvenser – lika för alla.
Och nej – jag vill inte finansiera en 10-barnsfamilj där ingen vuxen arbetar. Hur tänkte de från början – mat, hyra, kläder? Hur funkar arbete om religion kräver heltäckande klädsel och fem dagliga böner?
Vad gjorde Sverige lockande? Noll krav, livslånga bidrag, och en elit som tvingade Svensson att acceptera.
Efter invandringen är klimatomställningen nästa elitprojekt. Samma logik. Samma utopi. Samma fiasko.
Northvolt? 80 miljarder – i kras. Hybrit? Stoppat. Stegra? På väg. Vindkraft? Nära kollaps. CCS? Nästa flopp. Etanolbilar? HVO? Också passerade idéer. Men eliten kör vidare – utan personligt ansvar.
De bestämmer – vi betalar. Eliten som borde lyssna på folket sysselsätter sig istället med prestigeprojekt. Men vi får ta konsekvenserna.
Inför varje val borde väljarna få raka besked:
- Vill du ha en återhållsam stat som ger individen ansvar och frihet?
- Eller en maximerad stat som samlar in skatt och delar ut efter eget tycke?
- Marknadsekonomi – eller socialistisk planekonomi?
MP och V vill ha total statskontroll. S förespråkar ”demokratisk socialism”. Andra vill ha mer individfokus. Men var framgår detta tydligt? Public service frågar aldrig.
I stället: ska x % av BNP gå till bistånd? Eller är skattesänkningar stöld från staten? Samma avslut varje gång: ”Tänk på barnfamiljerna… klimatet… de svaga… mångfald och inkludering”
Politik är att prioritera – att ställa grupp mot grupp.
Men många partier försöker vara allt för alla. Det är inte politik – det är infantilitet. Gott & Blandat-populism.
Kärnfrågan är enkel: ska samhället värna de som jobbar, bidrar och tar ansvar – eller de som inte vill göra det? Frågan kräver raka svar. Inte snuttefiltar. Det måste finnas spelregler. För framtiden. För rättvisan.
Life goes on – men det gör också Sveriges resa nedåt. Vi faller i all ranking.
Lars Källholm,
Samhällsdebattör
