Klimataktivister som Al Gore, António Guterres, Johan Rockström och klimatalarmismens egen frälsare Greta Thunberg är människor som påstår sig vilja rädda mänskligheten. För oss som är mera realister än aktivister känns det onekligen märkligt att namnge dessa kändisar som ingen av dem haft ens tillnärmelsevis rätt i sina katastrofala förutsägelser under de senaste 50 åren. Att de samtliga är djupt engagerade i klimatdebatten torde ingen betvivla, men frågan är om klimatets väl och ve är deras första prioritet, eller om andra motiv ligger bakom deras djupa engagemang.

Tre saker är dock tydliga:
1. Ingen av dem kan ”rädda klimatet” på jorden eftersom klimatet inte
behöver räddas.
2. Ingen av dem kan eller behöver ”rädda mänskligheten på jorden”.
Mänskligheten räddar sig själv.
3. Mänsklighet kommer att överleva oavsett vilka förändringar jordens
klimat leder till.

Människan är – än så länge – jordens smartaste livsform och har alltid och kommer
alltid att anpassa sig efter de yttre omständigheterna för att överleva. Att några skidorter fått lägga ner verksamheten på grund av snöbrist och att vissa platser fått uppleva påstådda värmerekord lär knappast göra planeten obeboelig.

Klimataktivister vill gärna slå ett slag för alla aktivister dessa menar vill rädda klimatet för våra barn och barnbarns skull. Här måste man dock tänka en gång till.

Klimatet varken kan eller behöver ”räddas”. Klimatet har och kommer för alltid att existera och det enda människan kan göra är vad vi alltid i alla tider har gjort – anpassat oss. Mänskligheten kommer om hundra år, när medeltemperaturen och nivåerna CO2 i atmosfären fortsätter öka, att titta tillbaka och konstatera att inga av alla de tusentals miljarder vi spenderat på att försöka förändra klimatet efter människans vilja gjort någon som helst skillnad för klimatets del och att klimatet är alltför komplicerat för att påverkas av mänsklighetens trixande.

Om klimataktivister, som så många andra, är bekymrade för sina barns och barnbarns framtida förutsättningar borde dessa istället titta på befolkningsutvecklingen på jorden.

Fram till 1800-talet var jordens befolkning under 1 miljard, 1950 2,5
miljarder och idag nästan 8,5 miljarder. Idag oroas visserligen många forskare över
låga födelsetal i Västeuropa, cirka. 1,3 barn per kvinna. De menar att västvärlden måste föda fler barn om vi dels ska behålla vårt skatteunderlag för välfärdsstaten och dels ha tillräckligt med personal inom den alltmer omfattande äldrevården. Men globalt pekar trenden fortfarande mot befolkningsökning.

Det krävs inte mycket intelligens för att inse att med en befolkningsökning i den takten så når vi förr eller senare en gräns där jordklotet inte kan försörja den ökande befolkningen och då spelar skatteunderlag eller personal i äldrevården mindre roll. När behovet av mat och vatten överskrider jordens möjliga produktion kommer vi att inse att det inte är klimatet som är det största hotet mot mänsklighetens överlevnad.

Slutsatsen torde bli att klimataktivister istället för att oro sig för klimatets påverkan för barn och barnbarn behöver inse att fler barn leder till fler barnbarn. Det är den pågående befolkningsökningen som är det som långt före ett förändrat klimat kommer att leda till obeskrivligt negativa effekter för mänskligheten, om än inte dess undergång.

Leif Kullberg