Klimat, bistånd och migration är politikområden som handlar om samma grundläggande fråga: människors möjlighet att försörja sig där de bor.

Men så länge dessa politikområden hanteras var för sig blir gemensamma åtgärder, som skulle kunna bidra till lösningar på olika problem, svåra att identifiera – och därmed också svåra att genomföra:

- Klimatpolitiken är inriktad på att bromsa ökningen av koldioxiden i atmosfären.

- Biståndspolitiken syftar till att minska fattigdom, men är samtidigt tydligt avgränsad från handel.

- Migration i sin tur hanteras ofta som ett humanitärt eller juridiskt problem, snarare än som en konsekvens av bristande försörjningsmöjligheter.

Ett exempel på en gemensam lösning inom dessa tre områden är att Sverige köper tjänsten biokolproduktion i länder som idag är mottagare av bistånd. Trädplantering är en etablerad klimatåtgärd, men när trädet dör eller blir bränsle återgår koldioxiden till atmosfären. Genom pyrolys – upphettning av organiskt material utan syre – kan organiskt material i stället omvandlas till ett stabilt kol. När kolet laddas med näringsämnen benämns det biokol.

Biokolproduktion är okomplicerat, men arbetsintensivt snarare än kapitalkrävande. Ändå är den märkligt osynlig i både klimatpolitiken och i biståndspolitiken. Skälet är möjligen att nyttan med biokol fortfarande är ganska okänd, men kanske även för att det är svårt att få gehör för metoden där det saknas ett övergripande och tvärpolitiskt synsätt och våra olika politikområden är utformade enligt stuprörsmodell.

Klimatpolitiken premierar mätbara utsläppsminskningar i Sverige genom tekniskt avancerade och dyra lösningar som koldioxidlagring och grönt stål. Biståndspolitiken i sin tur handlar alltför sällan om handel.

Arbetsintensiva processer som biokolproduktion faller därmed utanför ramarna, istället för att tillåtas bygga grunden till en långsiktig tjänsteexport inom jordbrukssektorn i biståndsländer. Konsekvensen är att betydande resurser fortsätter att kanaliseras till dyra tekniklösningar eller ineffektivt bistånd, medan åtgärder som direkt stärker lokala ekonomier i biståndsländer förblir perifera.

Det som gör biokolproduktion så intressant är just den långa rad av intressanta bieffekter som man kan uppnå om Sverige skulle styra över en del av biståndsbudgeten till att köpa tjänsten biokolproduktion från länder som annars skulle vara passiva mottagare av bistånd. Produktionen är snabbetablerad och varje kilo producerat biokol motsvarar samma mängd kol eliminerat ur atmosfären.

Biokolproduktion ger förutsättningar för företagande, skapar arbetstillfällen, förbättrar jordens bördighet och stärker livsmedelsförsörjningen. Det borde alltså vara ett seriöst alternativ i svensk bistånds- och klimatpolitik. Inte minst om dessa olika positiva effekter på människors livsmiljö, som i bästa fall dessutom kan minska migrationstrycket.

Camilla Grepe

Naturvetare och biokolproducent i Portugal