Liberalerna hotar fälla regeringen om SD får ministerposter. Med bara 4,61% av rösterna styr de mot SD:s 20,54%. Är det demokrati eller maktmissbruk när Sveriges minsta riksdagsparti kräver vetorätt? Det frågar sig Per BM Landin.
Att liberalerna nu signalerar att man är beredda att skjuta en borgerlig regering i sank för att man absolut inte vill ge ministerposter till Sverigedemokraterna (”som inte kan bete sig”) är en sorglig uppvisning i odemokratiskt beteende och ett hån mot de väljare som inte delar liberala värderingar. I riksdagsvalet 2022 blev Vänsterpartiet med 6,75% hårfint störrre än Centerpartiet som fick
6,71% röster. KD fick 5,34% medan Liberalerna hamnade allra sist med 4,61%, alltså mycket nära riksdagsspärren. Det hindrade inte att Liberalerna nu sitter i regeringen med inte mindre än 5 ministerposter. Sverigedemokraterna, som fick 20,54% av rösterna och då blev Sveriges näst största parti finns inte ens med i regeringen. Det kallar jag ett oproportionellt inflytande.
Liberalerna visade från start ett starkt missnöje med Tidöavtalet. Olika falanger inom partiet har dessutom olika åsikter om det mesta. Några av partiets riksdagsledamöter aviserade öppet redan efter valet att de skulle motarbeta avtalet på flera punkter och riktade hård kritik mot partistyrelsen. Hög svansföring och en verklighetsfrånvänd självbild bland medlemmar i riksdagens minsta parti har frestat hårt på regeringssamarbetet.
Kristdemokraternas medlemmar går inte heller alltid i takt med partiledningens löften till väljarna vilket till en början bromsade och störde samarbetet med Moderaterna och Sverigedemokraterna och tvingade regeringen till oönskade kompromisser i vissa frågor. Två partier med runt 40% av väljarkåren bakom sig har alltså varit tvungna att kompromissa med två andra partier som tillsammans har 10% av rösterna.
Fyraprocentspärren, som den kallas i Regeringsformen, infördes 1968. Som ett av skälen angavs risken för splittring i riksdagen som skulle försvåra arbetet och försvaga kommande regeringars handlingskraft. Det har uppenbarligen inte fallit ut särskilt väl. Som det parlamentariska läget ser ut idag kanske vi borde överväga en höjning av spärren. Hur mycket den skulle höjas får väl avgöras av en ny författningsreform men ett väljarunderlag på mer än 4% för att ta plats i Riksdagen tycker jag är rimligt.
I Sverige röstar vi också i kommunalval. Det är väl ofta bra att glesbygdskommuner har en stark beslutanderätt när det gäller lokala intressen. Detsamma kan inte sägas om Stockholm. Trots att Sverige har en borgerlig regering har en rödgrön koalition majoritet i Stockholms stadshus. Stockholm är emellertid inget nationellt särintresse utan en betydande riksangelägenhet och med det för ögonen är det oerhört märkligt att Miljöpartiet, som med nöd och näppe klarade sig kvar i riksdagsvalet 2022 på 5,08%, anförtrotts ansvaret för huvudstadens trafiklösningar.
Man kan nu fortsätta driva partiets bilhatande agenda för att försvåra framkomligheten, fördyra transporter och inskränka gatuutrymmet för bilister i Stockholm. Liberalerna fick inte ens fem procent av väljarrösterna i det senaste valet och Miljöpartiet bara marginellt fler - och ändå kan de här två partierna utan att samla fler väljare få ett avgörande och oproportionellt inflytande över Sveriges framtid även efter nästa val.
Rätt och riktigt enligt vissa, en dysfunktionell form av demokrati för många andra...
Per BM Landin, pensionerad tillståndshandläggare och samhällsdebattör.
