EU har i syfte att minska klimatpåverkan antagit en mycket ambitiös klimatlagstiftning. Denna slår fast att EU ska nå klimatneutralitet senast 2050 och ha nettonegativa utsläpp därefter. Lagen anger också att EU ska minska sina nettoutsläpp av växthusgaser med minst 55 procent till 2030 jämfört med 1990 års nivå.

Kraven på utsläppsminskningar i EU:s klimatlagstiftning är bindande för Sverige och övriga medlemsländer. I Sverige förekommer en kritik mot regeringens klimatpolitik där det hävdas att det finns en påtaglig risk att vi inte kommer att uppnå de utsläppsmål vilka gäller oss som följd av EU:s klimatlagstiftning. Naturskyddsföreningen har anmält Sverige och regeringen till EU-kommissionen för vad de hävdar är en rad klara överträdelser mot EU:s klimatregelverk.

Den analys som presenteras nedan visar att EU:s lagstiftade klimatmål lagts på en nivå som är så hög att unionen som helhet troligen inte kommer att klara dem. Det kan således antas att om Sverige skulle misslyckas med att nå de klimatmål som åligger oss så kommer vi långt ifrån att vara ensamma om det.

Begreppet nettoutsläpp i EU:s klimatlagar bygger på att förutom utsläpp av växthusgaser så förkommer också motsatsen, det vill säga upptag och inlagring av koldioxid. Givet detta kan man beräkna nettoutsläpp som utsläpp minus inlagring. Om inlagringen är lika stor som utsläppen så talar man om koldioxidneutralitet, eller klimatneutralitet. Nettonegativa utsläpp uppnås om inlagringen är större än utsläppen. Det senare innebär alltså att mer växthusgaser elimineras än som tillförs atmosfären. En viktig källa till inlagring av koldioxid är växande skog.

I figuren nedan visas nettoutsläpp av växthusgaser i hela EU under perioden 1990–2022. Data kommer från Eurostat, som är EU:s motsvarighet till Statistiska centralbyrån. I skrivande stund är 2022 det senaste året för vilket Eurostat redovisar data.

Som framgår av figuren sker en nära nog linjär minskning av nettoutsläppen från mitten av 2000-talet och fram till 2022. I tillägg till punkterna i figuren – som alltså är baserad på data från Eurostat – har dessutom infogats en rät linje vilken anpassats till datapunkterna med linjär regression. Den räta linjen har 2005 som startpunkt. Covidåret 2020 har uteslutits.

Figur. Utsläpp av växthusgaser i EU totalt. Miljoner ton koldioxidekvivalenter.

Den genomsnittliga hastigheten med vilken nettoutsläppen minskat under perioden 2005–2022 anges av lutningen på den anpassade linjen. Låt oss anta att minskningen av nettoutsläppen fortsätter med samma takt de kommande åren. I så fall kommer det att, räknat från 2022, ta 19 år att nå nivån som motsvarar en minskning av nettoutsläppen med 55 procent jämfört med 1990. För att uppnå klimatmålet för 2030 måste hastigheten med vilken nettoutsläppen minskar de kommande åren mer än fördubblas jämfört med vad som varit fallet de senaste knappa 20 åren.

Resultaten som presenterats ovan kan jämföras med en analys som gjorts av EU:s miljövårdsmyndighet (EEA). EEA kom fram till att med hänsyn till åtgärder som är på plats eller beslutade så kan det förväntas att EU 2030 når en minskning av nettoutsläppen jämfört med 1990 om 43 procent.

EEA:s projektion innebär alltså att det kommer att fattas 12 procentenheter till målet om 55 procents minskning. Som jämförelse kan noteras att med utgångspunkt i Eurostats data så återstår idag (2022) 24 procentenheter för att nå utsläppsmålet. Med åtgärder som redan är på plats eller beslutade så kommer EU, om EEA:s analys är korrekt, alltså att klara av hälften av den återstående minskning av nettoutsläppen som krävs fram till 2030. Detta stämmer således mycket väl överens med det resultat som redovisades ovan baserat på regressionsanalysen.

EES projektioner indikerar att som det ser ut idag så kommer också EU:s mål om klimatneutralitet 2050 att missas, och det ordentligt. Om man skulle skriva fram trenden enligt regressionsanalysen ovan så säger den samma sak.

Det som redovisats ovan visar tydligt att takten i arbetet med klimatomställningen måste öka kraftigt om EU:s lagstiftade mål för nettoutsläpp skall kunna nås. Troligen är dock målen så högt satta att de inte kommer att kunna nås.

Oavsett om EU:s klimatmål i slutänden kommer att uppnås, så innebär klimatlagstiftningen ett krav på omfattande åtgärder för att minska utsläppen här och nu. I detta sammanhang bör man också beakta att när man skall genomföra denna typ av stora omställningar så börjar man vanligen där det är lättast. För att ta till en metafor så börjar man med att plocka den lägst hängande frukten. Det finns således en betydande sannolikhet att de minskningar av utsläppen som redan skett har åstadkommits inom de områden där insatserna varit enklast. Ytterligare satsningar som syftar till att resultera i motsvarande minskningar kommer att vara dyrare.

De åtgärder som krävs för att söka nå klimatmålen kan förväntas medföra kännbara ekonomiska konsekvenserna för befolkningen i EU. Hur befolkningen i olika länder kan komma att reagera på det återstår att se.

Sammanfattningsvis: om målen i EU:s klimatlagstiftning skall kunna uppnås måste den hastighet med vilken utsläppen av växthusgaser minskar framdeles ungefär fördubblas jämfört med de senaste knappa 20 åren. Det är förstås så att en lagstiftning av den aktuella typen måste ha till syfte att driva på utvecklingen.

Det är dock mycket tveksamt om EU:s klimatlagstiftning lagts på en förnuftig nivå. Analyser av tillgängliga data indikerar att målen troligen inte kommer att kunna uppnås. Strävanden att uppfylla klimatlagstiftningen kommer likväl att få ekonomiska konsekvenser. Konsekvenser vilka kan komma att leda till folkligt missnöje och motstånd.

Jan Weiner

Civilingenjör i teknisk fysik. Tidigare yrkesverksam som statistiker. Idag pensionerad