I en intervju i Dagens Nyheter lyfte Ebba Busch frågan om burka och niqab. I Sverige är de ovanliga. Samtidigt blir hijaben allt mer synlig i offentlig kommunikation. När symboler från ett religiöst norm- och rättssystem normaliseras uppstår en större fråga: hur värnas principen om att svensk lag gäller lika för alla?

När Ebba Busch nyligen i en intervju i Dagens Nyheter tog upp frågan om burka och niqab i Sverige berörde hon en diskussion som länge pågått i flera europeiska länder. I Frankrike, Danmark och Belgien har politiken prövat olika begränsningar av heltäckande ansiktsplagg i offentlig miljö med hänvisning till säkerhet, jämställdhet och samhällsgemenskap.

Det är en relevant diskussion. Men den riskerar att missa en större förändring som pågår i Sverige.

Burka och niqab är mycket ovanliga här. Däremot är hijaben allt synligare i offentligheten. Den förekommer i reklamkampanjer, i myndigheters informationsmaterial och i public service där den ofta försvaras som ett uttryck för mångfald och inkludering.

Hijaben är en del av sharias norm- och rättssystem där kvinnors klädsel kopplas till kyskhet, könsseparation och familjens heder. I samhällen där sharia tillämpas är dessa regler juridiskt eller socialt obligatoriska, och flickor formas från tidig ålder in i dessa normer även i Sverige.

Hijaben kan förstås genom en enkel liknelse. Den synliga symbolen är bara toppen av ett isberg. Under ytan finns ett omfattande normsystem som reglerar frågor om könsroller, familjeliv, klädsel och social ordning. I samhällen där sharia tillämpas är dessa regler juridiskt eller socialt bindande. När symbolen presenteras isolerat riskerar därför den större kontexten att försvinna ur debatten.

Sharia är inte enbart statlig lag i vissa länder utan också ett religiöst normsystem som praktiseras i moskéer, koranskolor och religiösa nätverk även i länder som Sverige där den inte är formell lag.

När en symbol som hijaben, från ett etablerat trossystem, återkommande används i offentlig kommunikation sker en gradvis normalisering och tillvänjning av sharias värderingar och normer. Frågan är vilka intressen det i längden gynnar. Stärks jämställdhet och rättsstatens princip om likhet inför lagen, eller försvagas den, av fler i hijaber i offentligheten?

I en uppmärksammad genomgång i Kvartal beskrivs hur forskare i Tyskland följt uppbyggnaden av organisationer med kopplingar till islamistiska miljöer och hur sharias inflytande byggs genom föreningar, religiösa institutioner och utbildningsverksamhet.

Liknande frågor börjar också uppmärksammas i Sverige.

Säkerhetspolisen har vid flera tillfällen varnat för miljöer där religiösa organisationer kan utnyttjas av extremistiska aktörer eller av främmande makt.

Journalistiska granskningar visar samtidigt att budskap som förmedlas i vissa moskéer ibland står i konflikt med svenska lagar och jämställdhetsprinciper. I en artikel i Expressen rapporterade journalisten Inas Hamdan om en predikan i Kristianstad där en imam undervisade om hur en man kan slå sin hustru.

Liknande frågor har också lyfts i granskningar av Doku. I en artikel om Frölundamoskén i Göteborg beskrivs hur verksamheter och studiecirklar kopplade till moskén sprider undervisning och material som förmedlar konservativa normer om könsroller och familjeliv.

Var och en av dessa händelser kan betraktas som en enskild fråga. Tillsammans pekar de dock mot en större diskussion om hur normsystem etableras och får inflytande i ett samhälle.

Religionsfriheten skyddar individens rätt att tro, utöva sin religion och organisera religiösa samfund. Den innebär däremot inte att verka för att etablera parallella norm- och rättssystem vid sidan av den demokratiskt beslutade lagstiftningen.

En så etablerad och institutionellt förankrad symbol som hijaben definieras inte av den enskilda bärarens personliga tolkning, utan av den funktion och betydelse den har i det norm- och rättssystem där den uppstod. Diskussionen om hijaben, niqaben och burkan handlar därför inte om personliga val eller tolkningar utan om vilka icke-demokratiska och teokratiska ambitioner som skall få slå rot i Sverige.

Här behöver samtliga riksdagspartier vara tydliga. Den svenska rättsstaten bygger på att lagar stiftas av folkvalda och gäller lika för alla. Den ordningen får inte urholkas genom relativisering eller genom att folkvalda väljer att blunda för fakta. Om nya lagar eller tydligare riktlinjer krävs i ett förändrat samhälle bör politiken vara beredd att ta det ansvaret.

SE ÄVEN: Saad Khiralla: Ebba Busch varnar för vår civilisations självmord

Frågan förtjänar därför ett tydligt svar från svensk politik: ska svensk lag fortsatt vara den enda rättsordning som gäller i Sverige? För oss väljare är det viktigt att i god tid före valet 2026 veta vilka partier som är beredda att försvara denna grundprincip.

Caroline Thelning

Kvinnokraft 4.0