Förenta nationerna används som moraliskt rättssnöre av många svenskar, särskilt inom media och politik. Men idag är en majoritet av organisationens medlemsländer inte några demokratiska föredömen. Detta skriver Lars Källholm.
Det har med åren blivit ett allt intensivare hallabaloo om FN. Precis som det ständiga ”hotet mot demokratin”. Numera dyker också FN upp så snart som någon har en avvikande uppfattning än SVT, SR och wokesekten. Då kommer deras svar och försvar ”men FN säger ju…”.
Vad är då dagens FN? Det är odiskutabelt att FN är politik. Idag har FN 193 medlemsländer och i majoritet är numera länder från Afrika, Asien och från Arabvärlden. Alla med högst varierande nivåer av demokrati och rättsstat. Men ändå så sätter FN i många fall spelreglerna för vad som är best practice, demokrati och rättsstat, inklusive folkrätt. Och där tvister eller anklagelser kan avgöras i FN:s ”domstol”, ICJ eller ICC. Som säkert är lika sakliga och objektiva som Magda Gad.
Detta alltså trots att majoriteten av FN:s länder har ett auktoritärt eller halvauktoritärt styre. Och i många fall har en helt annan uppfattning om människorättsfrågor, västvärldens inflytande, Israel och suveränitet. Samt religionens betydelse för det privata, offentliga och rättsstaten.
Vad gäller OIC länderna (Organisation of Islamic Cooperation, 57 länder), så synkroniserar dessa sig ofta inför en omröstning i FN. Long story short, väst är en minoritet i FN. Så önskar vi att Afrika, Asien och arabvärlden ska få styra våra liv? Vår ”värdegrund” avseende demokrati, rättsstatens principer, jämställdhet, sekularisering, feminism och HBTQ-rättigheter?
FN:s roll är inte bara juridisk utan också i allra högsta grad politisk. FN:s Generalförsamling tar icke-bindande beslut. Men fungerar ändå som ett slags rättesnöre för den globala opinionen, moralisk press och legitimitet. ”Men FN har ju sagt…”. Inte minst så har FN:s flyktingkommissariat UNHCR ofta blivit kritiserat för att bestå av länder som själva kränker mänskliga rättigheter och tar oproportionerligt många resolutioner mot Israel.
Ett klockrent exempel på denna nya radikalt förändrade maktbalans i FN är just Israel-Palestina konflikten. Där har sedan 2000-talet en Palestinsk självbestämmanderätt betonats. Samt att Israel i sammanhanget får en växande kritik. Så, vad som anses ska gälla och vad vi ska känna, tänka, tycka och sedan yttra speglas i denna nya maktbalans inom FN. Snarare än av västerländska genom tiden utvecklad best practice och värderingar, och av en strikt och konsekvensneutral rättsstat och praxis.
I nutid, är det svårt att förstå hur Israel ska kunna dra sig tillbaka från Gaza (och lämna över till vem?) vilket flera resolutioner från FN kräver. Bland annat resolution nummer 242. Man kan också se ICC:s beslut från 2021 om att Palestina omfattar Västbanken, Östra Jerusalem och Gaza. Men Gaza är sedan 2006 ”ockuperat” av den Iranstödda islamistiska terrorklassade sekten Hamas och dess folk. Vars syfte och mål är att utplåna Israel och dess judiska befolkning – det får man också lära sig i FN-organet UNRWA:s skolor/skolböcker redan som barn.
Dessa resolutioner och beslut innebär att Israels mänskliga rättigheter, suveränitet och folkrätt kastas i sjön. Men andra internationella lagar och resolutioner gäller fortfarande – oavsett vad som står i Hamas’ stadgar. FN:s bygge av resolutioner och bindande beslut är långt ifrån genomtänkta, konsekventa och rättssäkra. Nuvarande FN majoritets tycke och smak råder även inom juridiken. ”Men, FN säger ju…”.
Så ja, låt FN få somna in, nu när vi har vaknat och insett konsekvenserna.
Life goes on
Lars Källholm
PS. Samma politiska ansats och konsekvenser gäller lika mycket för FN:s klimatpolitiska gren av IPCC. Som i grund och botten kanske bara handlar om transfer av kapital och makt?
