Debatt: Därför behövs Jomshofs bok om islam

På kort tid har två uttalanden från personer med koppling till Malmö återigen illustrerat varför hård kritik av vissa tolkningar av islam är både legitim och nödvändig. De visar också varför Richard Jomshofs bok Kafir fyller en lucka som traditionella medier lämnar öppen.

Först Adel Sadat, partisekreterare för Visionpartiet i Malmö. På X skrev han: ”Mina faktiska åsikter bottnar i min sunniortodoxa tro, som bland annat förespråkar dödsstraff för sodomi på öppen gata (4 vittnen kommer inte in i ditt rum) samt otrohet.” Sadat har senare förtydligat att det inte är ett lagförslag för Sverige, men att det är vad han faktiskt tror på.

Sådana åsikter står i direkt konflikt med svenska rättsprinciper och den sekulära rättsstaten. Sverige avskaffade den sortens straff för länge sedan. Samtidigt har Sadat tidigare anklagat kritiker för islamofobi och rasism – en vanlig taktik för att stänga debatten.

Ett annat exempel är Valley Ghanem, statsvetare som varit involverad i att ta fram Malmö stads handlingsplan mot islamofobi. Efter att Liberalernas partiledare Simona Mohamsson bar en Davidsstjärna under en partiledardebatt skrev Ghanem att Mohamsson ”borde brännas”.

Hon har senare sagt att det inte var menat bokstavligt i ”världslig mening”. Ändå är formuleringen extrem. Islamiska staten har bränt fångar levande. I en svensk kontext uppfattas sådana ord av många som ett hot eller en uppmaning till våld. I Sverige bränner vi inte människor – varken bokstavligt eller symboliskt.

När Jomshofs bok Kafir anklagas för rasism eller islamofobi är kritiken orättvis. Det är fullt legitimt att granska Koranen och dess politiska konsekvenser. Dessa två fall visar konkret varför extrema tolkningar av islam inte är kompatibla med ett öppet, sekulärt samhälle. Boken belyser just detta problem.

Mediernas agerande förstärker bilden. Sadats uttalande har i princip inte tagits upp som nyhet i traditionella medier, trots att Visionpartiet ställer upp i valet och trots att det handlar om en politiker som öppet står bakom dödsstraff för homosexualitet.

Det är uppseendeväckande, särskilt med det islamistiska terrorattentatet i Berlin den 25 juli 2026 färskt i minnet – där en skåpbil kördes in i en folkmassa vid Christopher Street Day i Tiergarten. En person dödades och omkring 29 skadades. Att en svensk politiker samtidigt uttrycker stöd för dödsstraff för sodomi borde vara en självklar nyhet.

Ghanems uttalande fick viss bevakning i Aftonbladet och Expressen, men den var begränsad och ställde få kritiska frågor om hennes roll som islamofobiexpert. Hade motsvarande uttalanden kommit från en högerpolitiker hade täckningen sannolikt varit långt mer omfattande inför valet. Frågan är om medierna medvetet tonar ner sådana fall för att inte ”gynna SD”. Det har hänt tidigare. Denna selektiva tystnad är i sig ett argument för varför böcker som Kafir behövs.

Det finns muslimer som lever vanliga liv och bidrar positivt till Sverige. Deras situation försvåras av islamister som förstör för dem. Att så få offentligt tar avstånd från uttalanden som Sadats och Ghanems beror sannolikt inte på att de håller med, utan på rädsla för repressalier från radikala krafter. Även det understryker behovet av en mer öppenhjärtig debatt.

Jomshof skapar just den debatten. Hans bok är varken rasism eller islamofobi – den är ett försök att ta itu med reella problem som alltför många väljer att blunda för. Hade traditionella medier gjort ett mer konsekvent jobb hade behovet av boken kanske inte varit lika stort.