Jag representerar Sverigedemokraterna i HBTQ-rådet i Göteborg, där ledamöter från andra partier samt självutnämnda representanter från vad de kallar ”communityt” närvarar. Dessa personer, med tydliga kopplingar till ideologiskt styrda organisationer, påstår sig representera allmänheten men driver i realiteten sina egna agendor.

Syftet med rådet är att skapa en plattform för demokratiskt utbyte av tankar och idéer kring HBTQ-frågor, där man oavsett åsikter kan bidra till att vidga perspektiven för att gynna samhället och stärka demokratin. Som SD-ledamot är min uppgift att lägga fram förslag som förbättrar människors liv, med särskilt fokus på homosexuella och transpersoner, samtidigt som jag motsätter mig förslag som kan orsaka skada.

Den kalla verkligheten ser tyvärr annorlunda ut. Det så kallade ”communityt” driver sin politik med järnhand, en sluten ideologi som kväver varje form av kritik. Deras åsikter är rigida, förutbestämda: de ser sig själva som de goda, och alla som vågar avvika stämplas omedelbart som onda.

Utrymmet för påverkan är minimalt, men trots de mörka blickarna och föraktfulla suckarna som möter mig, vägrar jag att tystna. Som politiker bär jag ett ansvar att föra dessa tankar vidare. Att skriva artiklar är en nödvändig väg för att bryta igenom den mediala tystnad som annars kväver viktiga frågor. Det är i dessa forum, bortom det politiska etablissemangets ekokammare, som våra väljare får den debatt och de perspektiv som annars censureras i det offentliga samtalet.

Att skriva debattartiklar är en grundpelare i demokratin. Det skapar utrymme för en ärlig, öppen debatt – en skarp kontrast till RFSL:s förnedrande och barnsliga metoder, som att dela ut regnbågstandborstar och symboliska skampriser till de som vågar tänka utanför den påbjudna normen. Sverigedemokraternas syn på könsfrågor utgår från varje individs rätt att forma sitt eget livsperspektiv. Politikens roll är att skapa verktyg och ramar som stöder den resan, utan att tvinga människor in i oåterkalleliga beslut.

Visst kan intersektionella perspektiv ibland vara relevanta, men att fastna i en sådan snäv syn är farligt när det handlar om så komplexa frågor som människors identitet och liv. Människor är mångfacetterade, och därför krävs en bredare, mer nyanserad förståelse för att kunna fatta beslut som är både rättvisa och hållbara.

Ändå betraktar ”communityts” representanter vår syn som det största hotet mot HBTQ-personers existens. Det är inget annat än en absurd vantolkning, en skrikande överreaktion från en maktelit som är mer intresserad av att bevaka sina positioner än att faktiskt hjälpa individer.

Ju djupare jag gräver i detta, desto mer uppenbart blir det att deras agenda inte handlar om att stötta individer, utan om att cementera en kollektiv ideologi. HBTQ-personer reduceras till en sårbar massa, en grupp som enligt dessa självutnämnda beskyddare är i ständig behov av deras skydd. Men i verkligheten utnyttjar de denna grupp för att säkra sin egen makt och tillskansa sig resurser.

Konsekvensen? En generation efter den andra kastas in i en spiral av förvirring, familjer slits isär, relationer trasas sönder, och den psykiska ohälsan bland transpersoner skjuter i höjden. En kultur som förespråkar oåterkalleliga medicinska ingrepp har skapats, där även minderåriga barn dras in, utan att deras långsiktiga hälsa tas i beaktande. Den enskilda individen tvingas böja sig för denna kollektiva ideologi, och de som vågar ifrågasätta eller stå emot riskerar omedelbar uteslutning.

Än mer avslöjande är hur dessa “beskyddare”, trots sina högljudda anspråk på styrka och moralisk överlägsenhet, visar sig vara oerhört sköra när de möter minsta kritik. Vid vårt senaste möte i rådet ombads jag att sluta skriva debattartiklar som är kopplade till mitt politiska uppdrag och min närvaro ifrågasattes eftersom jag, enligt dem, sprider en “skrämmande vibe” som får dem att skälva av rädsla.

Det obehagliga är att dessa representanter inte visar samma avsky för islamistiska homofober, kvinnomisshandlare, terrorister eller pedofiler. Deras förakt tycks vara reserverat för de som vågar förespråka verklig respekt och individuell frihet – en verklighet som hotar deras maktmonopol.

Det är talande att just Sverigedemokraternas budskap om allas rätt till respekt väcker så starkt obehag hos dessa självutnämnda kollektivister. Deras reaktioner blottar inte bara deras egen bräcklighet, utan också deras ovilja att hantera de frågor vi lyfter. Som transkvinna med invandrarbakgrund, som har flytt från islamisters förföljelser och verkligt hat, är jag van vid hotfull retorik.

Det ironiska är att de egenskaper som en gång förknippades med transofober nu frodas inom “communityt”, förklädda som försvarare av rättigheter. I verkligheten är dessa representanter inget annat än ömtåliga, lättkränkta personer som inte förväntar sig något motstånd. Dessa darrande hycklare har fått dominera samtalet alldeles för länge. Det är hög tid att de kliver åt sidan och ger utrymme åt de som har mod och styrka att föra en äkta kamp, utan att skydda sig bakom falska fasader av godhet