Med stor förvåning läste jag Expressens ledare av Wilhelm Nyström (4 jan 2026: Bryssels julklapp till svenska tjuvjägare). Man behöver inte ens läsa mellan raderna för att uppfatta budskapet som ett hot: om jägare tvingas att följa gällande unionsrätt och processrättregler i rättsstaten Sverige, då kommer de i själva verket begå brott genom överträdelser av dessa lagar. Rättssociologiskt intressant i sammanhanget är att de verkar inte det minsta bekymrade över att rättsvårdande myndigheter eller domstolar skulle agera mot sådana brott.

Det är anmärkningsvärt att en tidning som säger sig försvara demokrati väljer en sådan linje på sin ledarplats. Sverige har under årtionden haft undermålig förmåga att hantera tjuvjakt, och poliser samt åklagare och domare som jobbar med frågorna har både hotats och bränts ut i brist på bemanning, stöd från staten eller kompetent journalistik. Sveriges lantbruksuniversitet räknade 2020 att majoriteten av vargar dödas av tjuvjägare, trots licensjakten.

Att antyda att miljöorganisationernas rätt att överklaga myndighetsbeslut som strider mot EU:s miljödirektiv skulle vara lawfare är befängt. Sverige blockerade denna medborgerliga rättighet under lång tid. Vi hade en ordning där Naturvårdsverket som tillståndsmyndighet, som delegerat jaktbesluten till länsstyrelserna, granskade även överklagandena, tills det fastställdes att överklagandeförbudet i 58 § 1 jaktförordningen står i strid med unionsrätten när det gäller beslut om jakt efter en art som är skyddad av livsmiljödirektiv (dom HFD 2015-79). Glöm ej att ”licensjakten” är juridiskt ett undantag till miljödirektivets huvudregel i artikel 12 om förbudet att avsiktligt döda vilda djur i sina habitat. Artikel 12 är faktiskt inte implementerad alls i svensk rätt för de vilda djuren, vilket torde vara brott mot unionsrätten.

När starka lobbyorganisationer såsom Jägarförbundet vill stoppa överklagningsrätten i en demokrati, närmar vi oss totalitära samhällen. Sanningen är att de vilda djuren i Sverige har inget annat rättsskydd än unionsrätten, då vi saknar nationella lagar som ger vilda djur skydd, till skillnad från våra nordiska grannar. Vår djurskyddslag sträcker sig bara till tama djur. Därför måste djurvänner som exempelvis Vilda djurens skydd agera.

När journalisternas förståelse för unionsrätten brister blir rapporteringen skev. De kan idag mer om amerikanska delstaternas processrätt än hur EU-rätten påverkar den svenska rätten. Men jag hoppas att journalisterna nu när vi väntar på Kammarrättens dom om överklagandena av licensjakt av varg, håller ögat på bollen och belyser exempelvis det faktum att högre instanser ska söka en förhandstolkning från EU-domstolen om det finns oklarheter om hur EU-rätten tolkas i den nationella rätten.

EU-domstolen ensam har rätt att tolka EU-rätt i unionen och de nationella domstolarna ska beakta dessa tolkningar som lag (case law). Trots detta har svenska domstolar aldrig hämtat en sådan förhandstolkning från EU-domstolen gällande de hundratals vargjaktsbesluten (både licens- och skyddsjakt) som överklagats till domstol här. Det bör man skriva om mer – och inte bara om ungerska, polska och turkiska domstolar.

Antalet vilda ryggradsdjur har minskat med 73 procent sedan 1970, enligt WWF:s Living Planet Report 2024. 2020 fanns 4549 arter i Sverige upptagna i Artdatabankens rödlista. 2000 - 2020 ökade listan för fåglar och däggdjur med 50 procent. De vilda djuren behöver talerätt i domstolar och en röst i medier.

Johanna Parikka Altenstedt

Sociolog, journalist och jurist