Demokrati tycks idag mest handla om att mobilisera folkmassor. Detta har blivit tydligt inte minst när Socialdemokraterna gått från ett folkhemsparti till ett parti för urban medelklass och utrikesfödda i storstädernas ytterområden. Partiets fokus har således kommit att ligga på identitetspolitik snarare än på landsbygdskonservatism.

Att invandringen (och Sverigedemokraterna) har ritat om den politiska kartan råder det inga tvivel om. Frågan är om inte invandringen också ritat om spelplanen för demokrati. Socialdemokraternas politik tycks idag inte handla om ideologi utan bara om att mobilisera så många väljare som möjligt, låt vara att dessa sinsemellan har intressen som är helt oförenliga med varandra.

I det nya politiska landskapet har Socialdemokraterna tvingats till en avvägning mellan medelklassens progressiva ideal och invandrad kulturkonservatism. Partiet har därmed tvingats till en balansgång mellan att å ena sidan upprätthålla fasaden av ett parti som står för jämställdhet och individens fri- och rättigheter, och å andra sidan att blidka en väljarbas med en ambition om att förändra samhället i en mer religiös och konservativ riktning.

Gamla konfliktdimensioner inaktuella

Den avindustrialisering som skett i stora delar av västvärlden har kommit att förändra de konfliktdimensioner som format västvärldens politiska dynamik. Även om en ny arbetarklass till stor del kan sägas ha skapats genom invandring har denna nya arbetarklass, som ofta haft sitt ursprung i kollektivistiska och patriarkala samhällen, inte haft samma intresse eller tradition av att rösta i enlighet med traditionella höger-vänsterkonflikter. Detta bör förstås mot bakgrund av att länderna i Mellanöstern aldrig i någon större utsträckning har industrialiserats. Till saken hör att Marx och Engels själva medgav att deras modell med klasser definierade av kontroll av produktionsmedlen begränsade sig till västerländska samhällen.

Avsaknaden av industrialisering i Mellanösterns länder har inneburit att den klasskamp som utgjort demokratins livsnerv i Västvärlden inte varit lika framträdande där. Då knappt någon sekulär opposition tillåtits har istället religionen använts i detta syfte. Religiösa organisationer har också kunnat kompensera för avsaknaden av en välfärdsstat. De som varit missnöjda med fördelningspolitiken har därför sällan haft att vända sig till ideologier som gått att placera på en traditionell höger-vänsterskala, utan snarare satt sitt hopp om förändring till rörelser som med religionens hjälp försökt omkullkasta systemet. På samma sätt har de som innehaft makten försökt involvera religion i maktutövningen som ett sätt att få ökad legitimitet bland befolkningen.

Om den förra arbetarklassen kännetecknades av etniskt och kulturellt homogena fackföreningsrörelser och hög tillit har den ”nya” arbetarklassen visat större intresse för religion, vilket oundvikligen kommit att sätta sin prägel på politiken. Detta har bland annat kommit till uttryck genom att krav ställts på religiöst motiverade anpassningar av samhällslivet samt krav på ställningstaganden i utrikespolitiken. Klasskampen med dess förment sekulära progressism har därmed kommit att ersättas av religiös kulturkonservatism. Vänsterpartiet får anses vara ett parti som varit särskilt lyckosamt med denna strategi och positioneringen i Israel-Palestinakonflikten skulle kunna förklara partiets ökade popularitet.

Eftersom de religiöst motiverade kraven allt som oftast haft islamiska undertoner är det lätt att förstå islamiska rörelsers attraktionskraft för partierna. Flera partier har man sedan länge insett det kortsiktiga värdet i att sätta upp islamistiska kandidater på sina listor, då detta garanterar många röster.

Ursprungliga identiteter starkare

Det ligger i sakens natur att man med religionens hjälp enklare kan mobilisera folkmassor än vad som är fallet med traditionella politiska ideologier, vilka de senare mer grundar sig på den enskilda individens strävan efter framgång. Att de ursprungliga eller primordiala identiteterna är starkare bör förstås mot bakgrund av att de kan kopplas till gruppens identitet och överlevnad. En sådan ursprunglig identitet är till skillnad från klasstillhörighet permanent, medan den senare kan förändras.

I mer sekulära och liberala samhällen tenderar människor att vara mer individualistiska och därmed mindre mottagliga för idéer baserade på ursprungliga identiteter grundade på etnicitet eller religiös tillhörighet. Omvänt gäller att människor från konservativa, kollektivistiska kulturer sannolikt fäster mindre vikt vid idéer om självförverkligande.

I Mellanöstern är det som tidigare nämnt vanligare att politiska partier appellerar till folks etniska och/eller religiösa tillhörighet, snarare än till ideologier baserade på en förment klasskamp och individens strävan efter lycka. Människor med ursprung i konservativa, kollektivistiska samhällen tenderar således att rösta på de partier som är mest fördelaktiga för den egna gruppens intressen. Röstandet utifrån gruppidentitet kan förklara varför till exempel lotteriskandalen och kopplingen till gängkriminella i Botkyrka inte tycks ha påverkat Socialdemokraternas popularitet i någon större utsträckning.