I Madrid framställer sig Spaniens premiärminister Pedro Sánchez som försvarare av det europeiska demokratiprojektet, samtidigt som han attackerar Telegram och pekar ut Elon Musk som ett hot mot institutionerna.

Sett från Sverige är kontrasten svår att ignorera. Inte för att digitala plattformar saknar problem, utan för att den moraliska indignationen kommer från en regeringschef vars egen maktbas tyngs av rättsprocesser, korruptionsutredningar och domar som i ett nordiskt land omedelbart hade utlöst en politisk kris.

Problemet är inte tekniken. Problemet är avsändarens brist på trovärdighet.

Regeringspartiet sammanfaller i praktiken med statsministerns privata sfär. Hans hustru är föremål för rättslig utredning för korruption och otillbörlig påverkan. Hans bror inväntar rättegång för förskingring och oegentlig offentlig anställning. I partiets innersta kärna har de två senaste organisationssekreterarna – nyckelpersoner i maktapparaten – åtalats för omfattande korruption. Den ene sitter häktad, anklagad för missbruk av offentliga medel, bland annat för betalning av prostituerade som enligt förundersökningen även deltog i officiella resor. Den andre står inför rätta efter fängelsevistelse för liknande brott. I Sverige hade ett enda sådant fall räckt för att fälla en regering. I Spanien reduceras det till bakgrundsbrus.

Förfallet stannar inte vid partiet, utan når rättsstatens kärna. Den riksåklagare som utsågs av Sánchez regering har fällts av Högsta domstolen för maktmissbruk, och förblir ändå knuten till den politiska makten. I ett land som Sverige hade detta varit en konstitutionell skandal. I Spanien tonas det ned. Samtidigt sviktar staten i sina mest grundläggande uppgifter: allvarliga järnvägsolyckor med dödsoffer, eftersatt infrastruktur och ett politiskt ansvar som löses upp i kommunikativa manövrar och bortförklaringar.

Det verkliga moraliska brottet ligger i regeringens parlamentariska beroenden. Sánchez styr med aktivt stöd från krafter som historiskt har rättfärdigat terrorism och offentligt hyllat mord på politiska motståndare – även på egna partikamrater. Dessa partier är i dag avgörande för regeringens överlevnad och sätter sitt tydliga avtryck i budgetar och lagstiftning. I svensk politisk kultur är denna gräns absolut. I Spanien har den blivit en del av priset för makten.

Sánchez avstår öppet från att utlysa val, med hänvisning till att han skulle förlora dem. Opinionsmätningar placerar honom långt under folkligt stöd.

Konflikten med Musk eller Telegram är därför inte längre en teknologisk debatt, utan ett symptom. När en regering utan moralisk legitimitet försöker kontrollera berättelsen pekar den ut yttre fiender. Inte för att försvara demokratin, utan för att skydda sig själv.

SE ÄVEN: Sparf: Den spanska invasionen

Frågan för Europa är inte om sociala medier utgör ett hot. Frågan är hur länge ett politiskt system utan etisk grund kan fortsätta tala i demokratins namn.

⁣Carles Enric

Politisk analytiker