Tröttsam är den och tröttsamma är dom, migrationsdebatten och migrationsdebattörerna, såväl inrikes som utrikes födda, vissa av dem – komiker, influencers och artister – tröttsammare än andra.

Tröttsamma där de i rundabordssamtal och teve-soffor cementerade i klaner, etnicitet och folkgruppstänkande inte lyckas skilja på invandring och invandrare. Där de i självgod förnumstighet pekar finger även mot den havererade politikens mesta sansade kritiker, där de i sin antipati mot oss som önskar stopp för en oönskad politik kastar skit på den otacksamma uppgiftens ansvarsfulla reparatörer.

I teve-sofforna klagar de mer gärna (inte sällan mer lojala med ursprungets diaspora) än visar tacksamhet mot det land som erbjuder frihet och möjligheter, och vid minsta kritik mot invandringspolitiken gastar de om splittring i ”vi och dom”. Vad jag önskar av er, Simon Superti, Ayan Ahmed och många andra, är att ni någon gång före era osande utspel gör följande: 1, lyfter blicken, 2, sätter er på andra sidan.

Lyfta blicken? Sätta sig på andra sidan? Låt mig förklara.

Jag växte upp i 60/70-talens förlösande rock & popkultur. Det var demokratins och de vidgade fri- och rättigheternas tid, där religion och monarki var på väg ut, där personlig frihet, jämlikhet och jämställdhet gradvis var på väg in. Elvis och The Beatles, Andy Warhol och Monty Python, Hasse & Tage och Inge & Sten. En framgångens välfärdsstat på upplysningens grund. Gemensamägd och finansierad vård, skola och omsorg, yttrande- tryck- och pressfrihet, friare samliv, sex och fri abort.

Detta var resultatet av generationers mödosamma slit. Innovatörer och entreprenörer, industrialism och kapitalism, arbetare och tjänstemän. Med rättigheter och skyldigheter och myndigheter och institutioner byggda på ärlighet, tillit och ansvar, där var och en bidrar med sitt för skatteintäkterna. Med kyrkan skild från staten var Sverige känt som världens mest (och bäst) extrema land. Ett liberalismens föregångsland och praktexempel, förhållandevis fritt från grov kriminalitet och dogmatiska ideologier.

Så varför skulle vi öppna dörren för dess motsats och hot, varför slött och slappt acceptera och attackera?!

Folkgrupper, etnicitet är inget annat än bokstäver sammansatta till ord och namn i syfte att beskriva människor så som de ser ut och eller var de kommer ifrån. Det är politiskt ointressant. Det finns ingen gud, har aldrig funnits någon gud och kommer aldrig finnas någon gud annat än i människors huvuden, också det för politiken ointressant. Inför politiken är vi alla lika.

Sverige var ett bättre och trevligare land före gratisinvandringen. Före asylfusk, gängkriminalitet välfärdsbedrägerier, oskuldsnormer, hedersvåld, hedersmord, extremister, terrorister, aktivister, kidnappningar, omsorgsövergrepp, gansterrapp, huvuddukar, religiösa skolor och moskéer. Landet där man vågade lämna dörren olåst, promenera i sommarnatten och lifta genom landet. Där mina skattepengar gick till det som var framåtriktat.

SE ÄVEN: Sparf: Jag vet vem som inte är svensk!

Sverige var landet på rätt väg och jag sörjer det Sverige som aldrig kommer tillbaka. Läget är tröttsamt. Det är inte de inflyttades fel, det är vårt eget.

Ni förespråkare för den destruktiva politik som fört oss till den nuvarande situationen: Jag begär inte att ni skall förstå, men jag vill att ni försöker.

Björn Schaerström

Civilekonom och debattör