Jag undrar hur det känns att bära ansvaret för en dom som kanske inte borde ha fallit.

Många unga killar och män vaknar flera gånger varje natt. Hjärtat slår hårt. Tankarna snurrar. Vad var det som hände? Hur kunde det bli så här? Hur går man vidare när livet slagits sönder?

En fällande dom för sexualbrott är inte bara ett straff. Den är ett livslångt stigma. Den påverkar möjligheten till arbete, relationer och social tillhörighet. Den drabbar familjer. Den följer med långt efter att straffet är avtjänat.

Att skyldiga ska dömas är självklart. Sexualbrott är allvarliga brott. De ska utredas noggrant och lagföras när bevisningen håller. Brottsoffer har rätt till upprättelse.

Men rättsstaten har också en annan plikt: att aldrig döma utan säker grund.

I dag finns det skäl att fråga om balansen i vissa sexualbrottsmål har förskjutits. I ett klimat där varje nedlagt åtal riskerar att uppfattas som ett svek mot målsäganden kan gränsen för vad som anses tillräckligt för åtal förskjutas, även om lagens krav är oförändrade. När starka berättelser och moraliskt tryck ges större tyngd än prövbar bevisning, försvagas det skydd som beviskravet är tänkt att utgöra.

Skuld måste vara ställd utom rimligt tvivel. Det är inte en teknikalitet. Det är spärren mot att staten använder sin yttersta makt på osäker grund. Om den spärren gradvis tolkas mer flexibelt i vissa typer av mål riskerar rättstillämpningen att bli ojämn – och därmed orättvis.

Beviskravet har inte förändrats. Ingen lagändring har sänkt ribban. Kravet är alltjämt att skuld ska vara ställd utom rimligt tvivel. Men rättssäkerhet handlar inte bara om lagtext, utan om rättstillämpning. Om domstolar i praktiken börjar acceptera en lägre grad av säkerhet i vissa typer av mål uppstår en glidning som inte syns i lagboken men som märks i domsluten. En sådan utveckling är svår att upptäcka i tid – och svår att reparera när den väl etablerats.

Det är inte styrka att offra oskyldiga. En rättsstat visar sin styrka genom konsekvens. Samma beviskrav måste gälla oavsett brottsrubricering. Samma försiktighet måste iakttas även när brottet väcker starka känslor.

Åklagarens objektivitetsplikt enligt 23 kap. 4 § rättegångsbalken är central. Den innebär inte bara att formellt redovisa sådant som talar till den misstänktes fördel, utan att aktivt pröva alternativa förklaringar och värdera osäkerhet med samma allvar som belastande omständigheter.

Åklagarens uppdrag är inte att vinna mål utan att söka sanningen. Ändå verkar rättskulturen i praktiken ofta premiera driv och genomförda åtal. Få ifrågasätter den åklagare som väcker åtal i gränsfall; desto mer ifrågasatt kan den bli som lägger ned. I ett sådant klimat riskerar försiktighet att framstå som svaghet. Men återhållsamhet är inte brist på handlingskraft – det är kärnan i objektivitetsplikten.

Rättsstaten prövas i gränsfallen. I ord-mot-ord-situationer. I mål där teknisk bevisning saknas och bedömningen i hög grad vilar på trovärdighet och tolkning. Just där måste kravet på försiktighet vara som störst.

Varje felaktig dom skadar mer än den enskilde. Den skadar förtroendet. Och utan förtroende står rättsstaten svag.

I dag saknas systematisk uppföljning av hur beviskravet tillämpas i ord-mot-ord-mål. Hur ofta fälls utan stödbevisning? Hur motiveras bedömningarna? Hur ser andelen ändrade domar ut i högre instans? Rättsstaten bör inte vara rädd för genomlysning. Tvärtom. Oberoende granskning, statistik och återkommande analys av praxis är inte ett hot mot rättsväsendet – det är en förutsättning för att förtroendet ska bestå.

Att värna brottsoffer och att värna rättssäkerhet är inte motsatser. De är ömsesidigt beroende. Om rättssystemet uppfattas som obalanserat riskerar det i längden att undergräva även brottsoffrens sak.

Rättvisa kräver mer än övertygelse. Den kräver säkerhet.

Och om vi inte värnar säkerheten, vem gör det då?

Nina Hamilton

Medlem i nätverket Mannaminne