Efter de två tragiska kvinnomorden i Boden och Rönninge har frågan om mäns kollektiva ansvar för våld mot kvinnor återigen lyfts. Men är det rimligt att skuldbelägga alla män som grupp för handlingar som begås av enskilda individer?

Socialstyrelsens dödsfallsutredningar om dödligt våld eller försök till dödligt våld mot närstående visar tydligt att majoriteten av förövarna har psykisk ohälsa. Många har dessutom ett skadligt bruk eller beroende, är arbetslösa eller har sjuk- och aktivitetsersättning. Flera har haft suicidtankar eller tidigare suicidförsök.

Forskning om män som använt grovt våld i nära relation bekräftar bilden: dessa individer har i genomsnitt lägre utbildning, svagare etablering på arbetsmarknaden och är oftare beroende av ekonomiskt stöd än andra män. De har också oftare tidigare domar för vålds-, sexual- och narkotikabrott. Även psykisk och fysisk ohälsa är vanligare hos de våldsamma männen jämfört med övriga män. Citatet nedan kommer från forskningsrapporten SNS Analys 102. Våld i nära relationer: riskfaktorer och konsekvenser.

”Analysen visar att förövarna har lägre utbildningsnivå, svagare anknytning till arbetsmarknaden och större bidragstagande än en jämförelsegrupp av män i samma ålder som inte är förövare. Därtill har de oftare en historik av våldsbrott, sexualbrott och narkotikabrott. Även missbruk är vanligare, liksom mental och fysisk ohälsa. Det finns också en stor överrepresentation av utrikes födda.”

Socialstyrelsen har även konstaterat att män som utövat våld i nära relation ofta har svårt att hantera känslor, kommunicera och brister i empati. Det innebär att de i många fall saknar de egenskaper som krävs för att kunna lösa och hantera konflikter. Ungefär hälften av de våldsamma männen har under uppväxten sett föräldrarna slå varandra eller har själva blivit utsatta för våld av en förälder.

Detta understryker att våld i nära relation är ett individproblem – inte ett strukturellt problem där män som grupp ska hållas ansvariga.

Trots att forskning och statistik tydligt visar att problemet primärt handlar om enskilda individer med psykiska, sociala eller livsrelaterade problem, fortsätter debatten och arbetet ofta att utgå från feministiska teorier om maktstrukturer, maskulinitetsnormer och mäns kollektiva skuld.

För att förebygga och minska våldet måste insatser istället riktas mot de som faktiskt utövar våldet. Det handlar om att förstå deras psykiska och sociala problem, deras beteenden och behov av stöd. Att skuldbelägga män som grupp riskerar inte bara att osynliggöra de verkliga orsakerna, utan försvårar också effektiva förebyggande insatser. Vill vi minska våldet i nära relation måste hjälpen och insatserna riktas till de enskilda individer som utgör problemet.

SE ÄVEN: Leif V Erixell: ”Mäns våld mot kvinnor” – När radikalfeminismen blev Moderat

Samtidigt visar Brottsförebyggande rådets (Brå) studier att män utsätts för våld i nära relation i ungefär samma omfattning som kvinnor. Myndighetens två senaste studier visar dessutom att något fler män än kvinnor utsätts för grovt fysiskt våld, kontrollerande, digitalt och ekonomiskt våld. Vilket tydligt visar att våld i nära relation inte är könsrelaterat – utan drabbar alla oavsett kön och sexuell läggning.

Skulden för våld i nära relation ligger alltid hos de män och kvinnor som slår – inte hos män som kollektiv. Skulden och ansvaret måste adresseras till de våldsamma männen och kvinnorna – inte män som kollektiv.

Magnus Falkman

Mansfrid Sverige