Det centrala problemet i snippadomen var inte hur termen skulle tydas eller definieras (men rätten skämde förstås ut sig via sin pedantiska och felaktiga ordförståelse). Utan det av störst rättslig betydelse var att om ’snippa’ tolkades på ett sätt men inte ett annat, hade den tilltalade gjort sig skyldig till ett allvarligt brott, men ett annat brott än vad han åtalades för.

Sexuellt utnyttjande av barn eller liknande enligt en definition, våldtäkt om snippa gavs en innebörd som gjorde att handlingsbeskrivningen innebar penetration. Hovrätten valde att tolka snippa på det snävare sättet, och att sedan fria mannen eftersom denna tolkning inte gjorde honom skyldig för våldtäkt — baserat på kriteriet att våldtäkt kräver penetration eller likvärdig handling.

Resonemanget är helt oförenligt med en fungerande rättsapparat. Brott överlappar ofta varandra delvis, och demarkeringen är extremt svår även för experter. Om du frågar en grupp professorer i rättsvetenskap var exakt gränsen mellan synnerligen oaktsamt vållande till död, dråp och mord går, kommer du troligen få fler svar än det finns akademiker i rummet.

Det är inte skäligt för domstolen att resonera i banor som: ”Åklagaren bevisade en brottslig handling, och den är besläktad med det som vederbörande valde att åtala för, men inte identisk med åtalsrubriceringen. Därför frikänner vi förövaren. Bättre lycka i gissningsleken kring klassifikationer nästa gång.”

Som justitierådet i högsta domstolen, Stefan Johansson, konstaterade angående snippamålet ”Hovrätten finner ju själva handlingen bevisad. Då har de en skyldighet att ta upp det [...] I ett brottmål är domstolen visserligen bunden av gärningsbeskrivningen från åklagaren — det är ramen för processen. Men åklagaren ska också sätta en etikett på gärningen, och den etiketten är rätten inte bunden av”

Trots att principen är etablerad svart på vitt, att bevisade kriminella handlingar behöver tas upp, struntar hovrätten i det totalt i en nyligen lagd dom. Som Dagens Juridik rapporterar hade mannen i det nya fallet åtalats för en typ av drogkonsumtion. Det kunde dock bara bevisats att han konsumerat en annan typ av narkotikaklassat preparat än vad som nämndes i åtalet, varvid han frikändes: ”Detta innebär att hans invändning om att han enbart använt HHC inte är motbevisad. HHC är också narkotikaklassat, men bruk av sådan narkotika omfattas inte av åtalet. Tingsrättens dom ändras därför så att mannen frikänns.”

Svenska domstolar har utvecklat en kultur av ansvarslöshet, och statsmakten bär skyldigheten att tukta den ur dem! Ansvarsnämnden har varit på tok för försiktig gällande disciplinerande av domare; det slås på för många fingrar och rullar för få huvuden.