Det borde vara en självklarhet i ett demokratiskt land att människor får tillgång till saklig information om sina egna liv. Men utvecklingen den senaste tiden visar något helt annat.

Migrationsverket bjuder idag in till möten som syftar till en enda sak: att ge människor saklig information om vilka alternativ som faktiskt finns om man inte trivs, om livet blivit svårt eller om hemlängtan aldrig försvunnit. Det handlar inte om tvång – det handlar om tydlighet och mänsklig värdighet.

Ändå möts idéer om sådana möten av stängda dörrar. Kommuner avstår. Organisationer duckar. Flera moskéer väljer att inte delta, trots att många av de berörda människorna finns just där. Det är som om idén att människor ska få veta vad som gäller blivit något känsligt, nästan kontroversiellt.

Samtidigt upprepar Socialdemokraterna att de vill ha en “stramare migrationspolitik”. Men hur trovärdigt blir det att tala om stramhet när man försvårar det mest grundläggande i en ordnad politik: att människor får saklig information om sina alternativ? Det är en paradox som inte längre går att bortförklara.

När politiker och samhällsaktörer ryggar tillbaka från rena informationsmöten, blir det tydligt att det inte är fakta som oroar, utan vad människor kan göra med den.

Det är svårt att inte dra paralleller till system där makten alltid byggt på informationskontroll. I kommunistiska och andra auktoritära regimer handlar det aldrig om att människor inte tål sanningen, utan om att makten inte tål människors val. Det är en logik som inte hör hemma i Sverige. Ändå ser vi nu hur något så enkelt som ett informationsmöte behandlas som en politisk risk.

Det vanligaste argumentet mot dessa möten är att invandrare “behövs i välfärden”. Det sägs som om det vore en omsorgsfull motivering. Men i verkligheten är det en fras som förminskar människor på ett sätt som är både oschysst och kränkande.

För vad säger man egentligen mellan raderna? Att en människa som inte trivs, som mår dåligt och som längtar hem ändå ska stanna – inte för sin egen skull, utan för systemets. Det är inte omtänksamt. Det är inte respektfullt. Det är att reducera människor till verktyg och glömma deras värdighet. Och dessutom: välfärden stärks inte av att människor som inte vill eller orkar vara kvar. Människor som placeras i roller de aldrig kan axla.

Jag har mött många som bygger sina liv här och trivs. Men jag har också mött dem som försökt i åratal och ändå säger: “Jag trivs inte.” “Jag mår inte bra här.” “Jag vill hem.” Dessa människor finns, men deras röster lyfts nästan aldrig. Att neka dem information är att göra dem maktlösa. Att säga att de “behövs här” är att bortse från deras känslor, deras historia och deras värdighet.

Information är inte farligt. Information är en rättighet. Information är själva grunden för människors självbestämmande. När politiken försvårar tillgång till fakta skickar man en farlig signal: att man inte litar på individens förmåga att fatta beslut om sitt eget liv. Och ett samhälle som slutar lita på sina människor, börjar långsamt förlora sin egen riktning.

Så låt oss ställa frågan öppet, rakt och utan omskrivningar: Vad är ni egentligen rädda för? Att människor får veta sina alternativ – eller att de vågar använda dem? För när information görs till ett problem är det inte individerna som sviker systemet. Det är systemet som sviker individerna.

Sanda Anton Henriksson

Sverigedemokraterna, Göteborg