Debatt: Ebba Buschs taktiserande kan bli det blågula lagets fall

Ebba Busch slog den 23 mars 2026 fast följande: ”Vi kan absolut styra Sverige ihop på det sättet [med SD]. Jag har inga problem med att vi är fyra partier i regeringen.” Samma datum i SVT: ”Busch poängterar också att partiet inte har några röda linjer mot vilka som får, eller inte får, vara med i en regering.” Hon kallade dessutom Liberalernas beslut att öppna för SD i regering för ”ett genidrag politiskt”.

Den 6 juni (SVT) stod Ulf Kristersson fast vid SD-ministrar. Kristersson säger visserligen att det inte är givet exakt vilka tunga ministerposter SD ska få, eller att posterna fördelas mekaniskt efter partiernas storlek. Men SVT konstaterar samtidigt att Tidöpartiernas plan är en regering där M, SD, KD och L ingår. Diskussionen handlar alltså huvudsakligen om vilka och hur många ministerposter SD ska få, inte om huruvida SD alls ska vara med. Vidare: ”Vi är överens om, för det första, att vi efter valet bildar en fyrparti-majoritetsregering.”

Kovändningen – taktiserandet börjar

Den 8 september blev det ”andra bullar” från Ebba Busch, som uppenbarligen nervös inför valspurten vill söka alternativ i stället för att benhårt tro och agera utefter en seger för det blågula laget och ta det som kommer efter valet.

”Jag har inte lovat bort några ministerposter till någon”, ”En blågul regering kan i teorin bestå av både 4, 3, 2 eller 1 parti” och ”För mig är det till exempel inte givet att SD ska ha några ministerposter alls.” Återigen replikerar Jimmie Åkesson på frågan om SD skulle kunna stödja en ny Tidöregering utan egna ministrar: ”Nej, det kan vi inte göra” och ”ska vi överhuvudtaget medverka till att en regering bildas så ska vi sitta i den.”

Mandatekvationerna

Om valresultatet ger M+KD+L+SD majoritet, men M+KD+L inte själva har 175 mandat, kan en trepartiregering M–KD–L bara tillträda och därefter fungera om den tolereras av tillräckligt många andra riksdagsledamöter. Men eftersom Åkesson uttryckligen säger att SD i så fall går i opposition, kan en sådan regering inte bildas. Då återstår i praktiken att en regering utan SD på något sätt tolereras av partier utanför Tidöunderlaget.

Det är här Buschs formulering blir mycket problematisk. Hon förklarar inte i sitt inlägg vilket parlamentariskt underlag en sådan en-, två- eller trepartiregering skulle ha. Och detta kompliceras ytterligare av att hon samtidigt har sagt att hon inte tänker bli något ”stödhjul åt Socialdemokraterna” och att KD går i opposition om Tidösidan förlorar valet!

Det hela hänger uppenbarligen inte ihop, och kastar ett föga smickrande ljus över Ebba Buschs förmåga att på ett övertygande sätt taktisera inför ett val – men även över hur denna brist riskerar att minska både hennes partis stöd från väljarna och vinstchansen för hela det blågula laget.

Vad betyder detta i praktiken?

Det hon i praktiken säger, när hon menar att det inte är självklart att SD sitter i regeringen, är med tvingande logik att hon – trots allt hon sagt – ändå kan tänka sig att sitta i en regering med Socialdemokraterna, tillsammans med Centern och Miljöpartiet. Att Moderaterna skulle sitta i en regering med Socialdemokraterna finns inte på kartan. Det ter sig också helt otroligt att Liberalerna skulle vilja ingå ett regeringssamarbete med Socialdemokraterna. Återstår: KD–C–S och MP (med V som bångstyrig släpvagn), där ingen kan förstå hur man ska få ihop denna konstellation: kärnkraft mot antikärnkraft, mer migration mot mindre, skattehöjningar mot skattesänkningar, mjuk respektive hård kriminalpolitik, att sätta dit skogsägare för hackspettars skull respektive att värna rådigheten över sin skogsegendom – i en lång lista av oöverstigliga motsättningar. Det är det stora kaosalternativet.

Slutsats

Kontentan måste bli att Ebba Busch sannolikt är en aning pressad i valrörelsens slutskede och inte tänker helt klart. Det har fått henne att valsa ut i den politiska taktikdimman, där inget gott kan komma vare sig hennes parti eller det blågula laget till del. Jag föreslår i stället en all in-attityd för det blågula laget: inget mer snack om ministrar hit och dit, utan att i stället uttrycka en segerviss persona ända in i kaklet. I annat fall kan hennes märkliga taktiserande uttalanden komma surt efter – mycket surt. Hon bör betänka den devis som brukar tillskrivas den gamle kinesiske krigsstrategen Sun Tzu: ”Strategi utan taktik är den långsammaste vägen till seger. Taktik utan strategi är oväsendet före nederlaget.”

Leif V Erixell
Författare med inriktning på kultur- och samhällsanalys samt ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige. Bland hans böcker kan nämnas Om den civila freden/On Civil Peace, Omstart Sverige, Samhällspolitisk ordbok samt Den svenska statsideologin.