Efter min första artikel i Bulletin höjdes röster för att islam i sig borde betraktas som ett hot mot Sverige. Problemet börjar ofta i själva analysen. I delar av den islamkritiska debatten – särskilt bland dem som ser islam som en enhetlig civilisation i konflikt med väst – blandas islam som religion samman med islamism som politisk ideologi. Resultatet blir inte bara metodologiskt svagt, utan riskerar också att försvaga förståelsen av hur islamistiska rörelser faktiskt fungerar organisatoriskt, socialt och politiskt. Generaliseringar och kulturkrigsretorik ersätter samhällsanalys.

Det mest allvarliga är att islam essentialiseras. Islam framställs alltså som ett enhetligt och oföränderligt fenomen med ett enda politiskt mål, opåverkat av tid, kultur och historia. Här likställs Atatürk med Bin Laden och Afghanistan med Bosnien. Skillnader mellan sekter, rättsskolor, reformrörelser, sekulära muslimer och historiska variationer försvinner. Islam reduceras till ett monolitiskt projekt.

Samtidigt blandas normativa värderingar med empiriska påståenden. Man växlar mellan formuleringar om vad ”vi svenskar” vill och påståenden om vad islam ”är”, utan att skilja mellan teologisk läsning, sociologisk verklighet och politisk analys. När debattörer talar i hela ”det svenska folkets” namn skapas en falsk homogenitet där meningsmotståndare placeras utanför gemenskapen. Jag själv, som forskat om islamism i två decennier och försvarat distinktionen mellan islam och islamism, verkar i vissa resonemang inte längre räknas till ”vi svenskar” – utan att någon förklarar varför.

I denna civilisationsretorik ignoreras också skillnaden mellan idé och praktik. Man kan kritisera islamistiska rörelser utan att hävda att alla muslimer vill införa sharia eller avskaffa demokratin. Ändå görs nästan ingen sociologisk analys av faktisk muslimsk vardag, integrationsgrad, sekularisering eller generationsskillnader. När allt blir islamism förlorar begreppet sitt analytiska värde. Om Muslimska brödraskapet, Islamiska staten, vanlig fromhet och kulturell muslimsk identitet behandlas som samma fenomen blir det omöjligt att förstå skillnader mellan aktörer.

Det är just denna distinktion min forskning försökt upprätthålla. Den har aldrig syftat till att misstänkliggöra muslimska individer, utan till att analysera hur totalitära islamistiska idéprojekt verkar genom institutioner, finansiering och nätverk. Det handlar om att frigöra muslimska individer från rörelser som gör anspråk på att tala i islams namn, i en religionskamp.

I den generaliserande islamkritiken saknas en egentlig maktanalys. Frågor om finansiering och organisatorisk påverkan ersätts av slutsatsen att ”islam är hotet”. Konsekvensen blir kollektivisering: muslimsk identitet förvandlas till säkerhetskategori. Detta är precis den utveckling som islamister själva använder i sin propaganda: ”Se, väst accepterar aldrig muslimer.”

Samtidigt osynliggörs att många av islamismens främsta offer är muslimer. Ett tragiskt exempel är attacken mot den sufiska al-Rawda-moskén i Sinai 2017, där 305 böndeltagare dödades av jihadister som betraktade sufismen som kättersk. I Egypten finns omkring 14 miljoner sufier. Dessa andliga traditioner ryms inte i bilden av islam som ett enda politiskt projekt.

Men problemet stannar inte vid essentialisering. I debatten byggs också halmgubbar kring min egen position.

För det första påstås att jag skulle hävda att islam i grunden är en ”andlig, harmlös och helt fredlig religion/ideologi”. Detta har jag aldrig skrivit. Min poäng är att muslimer är olika – islams texter kan tolkas som harmlös sufisk mystik till våldsbejakande jihadistisk bokstavstro. Däremot anser jag att islam, liksom alla andra religioner, ska vara privatsak i demokratiska och sekulära samhällen.

För det andra antyds att jag enbart fokuserar på Muslimska brödraskapet. Fel. MB är mitt empiriska huvudspår eftersom det är den mest välorganiserade islamistiska rörelsen i Sverige – inte för att jag ser andra aktörer som ofarliga. Tvärtom: jag har i mina artiklar kritiserat allt från Sveriges Imamråd och Ahmadiyya-rörelsen till problematiska korantexter.

För det tredje antyds att jag skulle vara ovillig att bekämpa islamism i praktiken. Då vill jag påminna om att det var jag som redan 2013 avslöjade det hemliga samarbetsavtalet mellan Socialdemokraternas Broderskapsrörelse och Sveriges Muslimska Råd – en front för MB. När jag publicerade avtalet i Göteborgs-Posten 2014 tvingades Socialdemokraterna till svar. Carina Hägg, en av få som vågade kritisera detta, petades året därpå från sin riksdagsplats. Men det var inte islam som praktiserades här – utan islamism.

Så nej – jag sysslar inte med att förklara islam som harmlös. Jag har i över ett decennium dokumenterat islamistiska nätverk. Skillnaden är att jag gör det med empirisk precision – inte genom att essentialisera en hel religion.

Problemet med denna typ av resonemang är inte att man varnar för islamism. Problemet är att man saknar en demokratisk strategi för att bekämpa islamism utan att göra muslimsk identitet i sig till problemet. Om islam och islamism betraktas som identiska återstår inga svar: Vad skiljer reformister från islamister? Är integration möjlig för muslimer, och hur ska ett demokratiskt samhälle förhålla sig till muslimska medborgare om islam och islamism likställs?

Det är här min position blir mer hållbar: att erkänna islamism som ett reellt problem utan att reducera alla muslimer till bärare av samma ideologiska projekt. Det är också denna analytiska distinktion som nu gradvis får genomslag i svensk politik, bland annat i Kristdemokraternas handlingsplan mot islamism.

Om vi förlorar distinktionen riskerar vi att stärka både islamister och antidemokratiska krafter som talar i ”folkets” namn och vill montera ned religionsfriheten.