Många undrar hur Ibn Rushd kunnat överleva så många skandaler. Studieförbundet har avslöjats i en internrapport från Folkbildningsrådet, i myndighetsrapporter och i en avhandling som samtliga pekar på att förbundet driver da’wa, alltså mission, för den totalitära och antidemokratiska ideologin islamism. Kan detta förklaras med att en tidigare rektor på Ibn Rushd idag sitter i Folkbildningsrådets ledning, som chef?

När Uppdrag Granskning 2012 avslöjade att moderorganisationen och huvudorganisationen för Ibn Rushd, Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), gav råd till kvinnor som strider mot svensk lag, trodde man att det skulle räcka med en ideologisk och ekonomisk granskning av moderorganisationen och dess dotterorganisationer för att få klart för sig vad som pågick, men pengaflödet har fortsatt som om ingenting hade hänt.

Vidare har Ibn Rushd varit involverad i ett antal ideologiska och ekonomiska skandaler. När Uppdrag Granskning nyligen avslöjade att studieförbundet varit inblandat i förmedlingar vid tillfälliga äktenskapskontrakt, blev det nödvändigt för Folkbildningsrådet att granska förbundet. Granskningsrapporten visar att islamistisk litteratur som strider mot mänskliga rättigheter och demokrativillkoren för studieförbundsverksamhet, ingår i studielitteraturen.

En ideell förening med myndighetsutövning

Rapporten väcker många frågor. Varför har Folkbildningsrådet missat att granska kurslitteraturen ända sedan det ovan nämnda Uppdrag granskning-programmet ”Imamernas råd” sändes 2012, och trots alla varningar? Varför stoppade inte Folkbildningsrådet utbetalningarna till Ibn Rushd som kommunerna gjorde? Varför nöjer sig Folkbildningsrådet med att endast kräva återbetalning på 146 900 kronor av alla de hundratals miljoner förbundet fått under de senaste åren?

Det finns naturligtvis många förklaringar till mina frågor.

Statsvetaren Mats Lindberg har pekat på att det finns en solidaritetsideologi bland många vänsterpersoner som leder till att man försvarar ”islam” eller ”muslimer” som en utsatt minoritet, och ser Islamiska förbundet eller Ibn Rushd som religiösa trossamfund och inte som politisk islam med en agenda. Kan det vara så även i Folkbildningsrådet?

Folkbildningsrådet följer inte offentlighetsprincipen. Rådet är en ideell förening med huvuduppgift att årligen fördela statliga bidrag – över fyra miljarder kronor – till folkhögskolor och studieförbund för att stärka demokratin och samhällsengagemanget. En verksamhet som är av myndighetskaraktär. De anställda i folkbildningsrådet har dock fått sina anställningar via andra rutiner än de som normalt följs inom offentliga myndigheter.

Från Ibn Rushd till chef på Folkbildningsrådet

Ibn Rushd grundades av samma personnätverk som grundade Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) och Sveriges muslimska råd (SMR). Båda organisationerna ingår i Muslimska brödraskapets nationella och internationella nätverk.

I Folkbildningsrådet sitter idag Elvir Gigovic som Process- och organisationsutvecklare och han har länge varit en nyckelperson i rådet. Gigovic var under många år en av de ledande i Ibn Rushd – han var förbundets rektor.

Elvir Gigovic har också varit en av de ledande aktörerna i Sveriges muslimska råd, och satt i styrelsen 2006 när SMR via sin vice ordförande, Mahmoud Aldebe ställde krav på särlagstiftning för muslimer i Sverige. Han valdes senare till ordförande i SMR 2014, samtidigt som han var anställd i Folkbildningsrådet och samtidigt som skandalerna avlöste varandra. Och han fortsätter alltså fram till idag på en ledande post i Folkbildningsrådet.

Gigovic var också drivande inom Ibn Rushd och Sveriges muslimska råd inom ramen för nätverket Swedish Muslims in Cooperation Network, där han var medlem i samordningskommittén 2013. Nätverket skickade två alternativa rapporter till FN:s kommitté för avskaffande av rasdiskriminering.

Anklagade Sverige för islamofobi

I dessa rapporter anklagades den svenska regeringen för att ”inte på allvar ha behandlat frågan om det alltmer rasistiska och islamofobiska klimatet i Sverige”. Det handlade bland annat om omhändertagande av muslimska barn enligt LVU. Situationen beskrivs i rapporten som ”så allvarlig att vi måste vända oss utanför Sverige till FN för att de ska sätta press på svenska staten att leva upp till sina skyldigheter mot svenska muslimer vad gäller mänskliga rättigheter.”

Man undrar här om Gigovic och nätverket uppfattar mänskliga rättigheter enligt Genèvekonventionen eller enligt Kairodeklarationen – i den sistnämnda betraktas sharia som överordnad nationell, sekulär lagstiftning. Historiken med alla avslöjanden av nätverkets medlemsorganisationer pekar på att nätverket uppfattar mänskliga rättigheter enligt Kairodeklarationen. Den kurslitteratur som Folkbildningsrådet redovisar stämmer väl överens med de föreställningar man hittar i Kairodeklarationen och sharia.

I ljuset av denna diskussion är det på tiden att Folkbildningsrådet ser över sitt stöd och sina bidrag till Ibn Rushd för att retroaktivt kunna rätta till tidigare beslut och på så sätt återställa förtroendet mellan politik och folkbildning, samt förstärka demokratins grundläggande värden i dessa tider av oro och utmaningar mot den demokratiska ordningen i Sverige. Skarpa åtgärder krävs nu för att återskapa förtroendet för politik och folkbildning.

Sameh Egyptson

Teologie doktor i Interreligiösa relationer – Politisk islam