Det Muslimska brödraskapet är terrorstämplat i många länder. Men i Sverige tillåts det verka fritt, och får till och med mångmiljonbelopp i bidrag. Det är dags att sätta stopp för detta, skriver religionsforskaren Sameh Egyptson.
När USA nu inleder processen att terrorstämpla delar av Muslimska brödraskapet har frågan lämnat den akademiska sfären och blivit en del av världspolitiken. Det handlar inte längre om hypotetiska risker. Ett av världens mäktigaste länder bedömer att rörelsen utgör ett potentiellt säkerhetshot. När omvärlden agerar kan Sverige inte fortsätta blunda.
Fakta finns redan på bordet. Säkerhetspolisen slog 2022 fast att organisationer nära brödraskapets idévärld utnyttjat det svenska civilsamhället, bidragssystem och lokala strukturer för att driva en agenda som inte är förenlig med demokratiska värderingar. Ändå har rapporten bemötts med bortförklaringar och tystnad.
I maj 2025 pekade en fransk statlig rapport ut Sverige som ett av de länder där brödraskapet har ”påtagligt” inflytande. Då lovade integrationsminister Mats Persson (L) en svensk kartläggning. Den har aldrig blivit av. Det politiska modet försvann innan första pennstrecket sattes.
Samtidigt har Expressen avslöjat hur islamistiska nätverk i decennier kunnat styra föreningar som tagit emot hundratals miljoner kronor av svenska skattebetalare. Pengar har kanaliserats vidare till bulvaner och organisationer utomlands. Det handlar inte om slarv – det handlar om ett systematiskt utnyttjande av det svenska bidragssystemet. Muslimska brödraskapet har i Sverige mötts av ett öppet kassaskåp.
Det verkliga problemet är inte okunskap, utan ovilja. Medan mina forskningsresultat – prövade och friade av samtliga myndigheter – beskriver hur infiltrationen redan skett, fortsätter politiker och myndigheter att diskutera om den ens existerar. Frågan är alltså inte om brödraskapet påverkar Sverige, utan varför ingen agerar.
Muslimska brödraskapet är inte en traditionell religiös organisation. Det är en politisk rörelse som använder religionen som legitimation. I flera länder har den fungerat som en språngbräda för islamistisk mobilisering och radikalisering. I Sverige har den etablerat sig genom föreningar som utåt sett är civilsamhällsaktörer, men som ideologiskt delar visionen om ett samhälle där religionen styr politiken.
Det är hög tid att Sverige slutar behandla denna rörelse som ett känsligt samtalsämne och börjar betrakta den som ett säkerhetspolitiskt problem. Vi behöver en oberoende expertgrupp med mandat att kartlägga nätverken, granska deras finansiering och föreslå lagstiftning. Regeringen måste också utreda om terrorstämpling av delar av Muslimska brödraskapet är ett rimligt verktyg – precis som USA nu gör.
Det är inte extremt att ställa den frågan. Det extrema är att låta bli.
Vi känner igen mönstret: Sverige väntade i åratal med att ta gängkriminaliteten på allvar. När staten väl vaknade var kostnaderna enorma – mänskligt, ekonomiskt och demokratiskt. Ska vi upprepa samma misstag med islamismen?
Demokratin försvaras inte med pressmeddelanden. Den försvaras med beslut. Frågan är inte om Sverige har råd att agera. Frågan är om vi har råd att låta bli.
