”Ja visst gör det ont när knoppar brister”. Så inleds Karin Boyes välkända dikt ur samlingen ”För trädets skull”. Efter mitt jungfruanförande i riksdagen under den allmänpolitiska debatten har jag bildligt talat fått löpa gatlopp i media. Jag har av olika miljödebattörer och miljöaktivister hängts ut som en tokig, klimatförnekande tant vars perspektiv inte bör tolereras. Allt detta för att jag i mitt anförande framförde ”Påståendet att vi skulle befinna oss i en klimatkris anser jag saknar vetenskapligt stöd.” Låt mig i detta sammanhang och i denna debattform utveckla mitt bemötande av samtliga påhopp som jag fått sedan mitt anförande.
Människors intresse för att tränga in i frågeställningar på djupet för att kunna dra korrekta slutsatser tycks minska i allt snabbare takt. De flesta nöjer sig idag med ett politiskt korrekt budskap. Få är de som vågar riskera konsekvenserna av att presentera ett perspektiv som inte passar in. Ett exempel på dessa få är Nobelpristagarna James Watson och Francis Crick som löste gåtan med dna. Nyckeln till framgången var enligt dem själva: ”Att våga ta tuffa diskussioner med meningsmotståndare och ifrågasätta det vetenskapligt för givet tagna.”
Jag vill inledningsvis slå fast att ökningen av växthusgaser i atmosfären är ett potentiellt problem på lång sikt med en tidsskala på femtio till hundra år. Av modellerna har vi också lärt oss att det är en dålig idé att elda upp alla våra värdefulla fossila bränslen under innevarande sekel.
Jag har i mitt arbete valt att betrakta den fysikaliska vetenskapen (arbetsgrupp 1) från IPCC som den i dag mest vederhäftiga och samlade naturvetenskapen inom klimatområdet. Det betyder inte att detta omfattande material är en absolut sanning som inte bör ifrågasättas. Givetvis korrigerar IPCC sin analys mellan rapporttillfällena. Det är fortfarande mycket svårt att gissa hur världen kommer att utveckla sig på nästan 80 års sikt. En stor och avgörande fråga för hur mycket koldioxid som kommer att släppas ut handlar om hur befolkningsutvecklingen och teknikutvecklingen kommer att se ut. Lägg därtill osäkerheten om hur våra utsläpp kommer att påverka temperaturen, såsom aerosoleffekten och hur snabbt koldioxiden försvinner ner i djuphavet.
Vid rapporttillfället 2013, när AR5 publicerades, ansågs IPCC:s mest extrema scenario (RCP8,5) som det mest sannolika och det gick under benämningen referensscenario. Detta scenario omfattar årliga utsläpp på cirka 100 Gton (gigaton) koldioxid per år, att jämföra med dagens på knappt 40. Då, för bara några år sedan, talades det om en befarad uppvärmning på 4–5 grader fram till 2100. Idag finns däremot en växande acceptans för att detta extrema scenario är osannolikt! Det är istället ett medelscenario som IPCC och den fysikaliska vetenskapen (WG1) nu ser som det mest troliga och som man tar fasta på i sina projektioner för framtiden. Nu förväntas en utsläppsnivå på runt 40 Gton per år fram till seklets mitt för att därefter sjunka ner mot 10 Gton vid seklets slut. Det är framför allt Kina och Indiens övergång från kol till en ökad satsning på kärnkraft som förväntas få kurvan att vika nedåt
Den idag bästa gissningen från IPCC innebär att temperaturen stiger med ytterligare cirka 1,5 grader, vilket innebär att uppvärmningen fortsätter i samma takt som den gjort sedan 70-talet, cirka 0,2 grader per decennium. Tyvärr grundar sig varken klimatpolitiken eller klimatdebatten på vad IPCC och den fysikaliska vetenskapen säger. Som riktmärke för politik och debatt väljer man alarmistiska slutsatser från den arbetsgrupp som hanterar konsekvenserna av klimatförändringar, och en modellerad framtid med de mest extrema scenarierna som grund. En framtid där utsläppen kommer att öka från dagens cirka 420 ppm till närmare 1200.
Väderkatastrofer inträffar och har alltid inträffat men likväl befarar många att extremväder kommer att bli vanligare på grund av ett varmare klimat. Även här handlar det om en modellerad framtid med ett extremt utsläppsscenario som grund. Förutom att värmeböljor förväntas bli något varmare, köldknäppar något mindre kalla och nederbördsmängderna öka har inte detta kunnat visas statistiskt ännu. Om vi utgår från IPCC:s klimatmodeller och räknar på vilka kostnader som kommer att drabba mänskligheten på grund av de klimatförändringar som våra utsläpp förmodas förorsaka så visar det att alldeles för stora resurser läggs på utsläppsminskning. Att skydda samhället mot sådana extremväder som har förekommit och som vi vet kommer att hända igen vore ett bättre sätt att använda mänsklighetens resurser. Det vore därför rimligt att satsa mer på att skydda våra samhällen från extremväder som vi redan nu kan vara förvissade kommer att inträffa än att ensidigt satsa på klimatåtgärder med tveksam effekt på klimatets långsiktiga utveckling.
Under förutsättning att klimatsimuleringarna är realistiska, borde ett mål på närmare 2,5 graders temperaturökning mot slutet av innevarande sekel vara mer realistiskt än en förhoppning om 1,5 grader. Det skulle innebära en global temperaturökning på cirka 1,3 grader över dagens temperatur eller ungefär lika mycket som uppvärmningen efter den lilla istiden med utgångspunkt att denna period tog slut runt 1850. Då ska vi betänka att fram till slutet av 1800-talet hade mänskligheten genomlidit en rejält kall period som få lär önska sig tillbaka till.
Det är min personliga åsikt att en ansvarsfull politik de närmaste decennierna bör handla om att hjälpa de fattigaste länderna att få fungerande elnät och kraftproduktion, vilket bland annat kan ske genom att finansiera moderna, utsläppssnåla fossilkraftverk. Exempel på detta är gasturbin plus ångturbin med en el-verkningsgrad på 60 procent eller mer, alternativt modern kolkraft med upp till 48 procents verkningsgrad. Utan finansiellt stöd kommer de fattiga länderna att tvingas minimera investeringskostnaderna och bygga anläggningar med halva verkningsgraden eller ännu mindre, och med betydligt större utsläpp per vunnen energienhet. När tillgången på billig arbetskraft och egna kol- eller gasfyndigheter är stor blir valet självklart. När det väl finns tillräckligt med svängmassa kan elsystemet kompletteras med fossilfria alternativ. På några decenniers sikt bör den industrialiserade världen satsa brett på kärnkraft med hög kvalitet och säkerhet.
Alarmister och realister har olika perspektiv på klimatfrågan och det är ett faktum att ingen vet exakt hur framtiden kommer att påverkas. Därför är det av yttersta vikt att inte vilseledas där tillförlitliga data faktiskt finns. Alla seriösa diskussioner om det förändrade klimatet måste börja med att erkänna inte bara den vetenskapliga vissheten utan också den vetenskapliga osäkerheten, särskilt när det gäller att projicera framtiden. Att vi skulle befinna oss i en klimatkris – med betoning på kris – anser jag fortfarande sakna vetenskapligt stöd. Så till alla er som försökt ta heder och ära av mig – ”Ja visst gör det ont när knoppar brister.”
Och apropå att ta heder och ära av mig gör Niclas Nilsson ett sådant försök i Expo. Jag ska i all korthet svara även på hans angrepp, även om jag märkt att det har hänt något konstigt med mig, för jag blir inte ens arg längre. När jag samlar mina fantastiskt duktiga professorer och sakkunniga personer för ett boksläpp, däribland personer som ägnat sitt liv åt någon av alla de grundvetenskaper som klimatfrågan bygger på, vad händer då? Jo, då krävs att Säpo inkallas. Eller ännu värre; Säpo gör bedömningen att jag behöver polisskydd. Jag riskerar att attackeras för att jag ödslat omkring 4 000 timmar på att analysera data och forskningsrapporter från IPCC. Vad händer med vårt samhälle? Jag är glad att jag tog upp aktivismen i mitt sista kapitel i min bok.
Jag vill sälja min bok till olika personer och grupper och därför har jag medverkat i olika medier för att sprida kunskap om den. Bland annat har jag flera gånger medverkat i Swebbtv. Precis som med public service finns där bra och mindre bra inslag. Expo framställer det som om jag är högerextrem därför att Swebbtv har haft inslag med personer som Expo uppfattar som högerextremister. Jag har också intervjuats av ETC, där vänsterextremister medverkar, men lika lite som jag är vänsterextremist på grund av intervjun i ETC är jag högerextremist därför att jag medverkat i Swebbtv. Lika lite som Leif Östling, Lennart Bengtsson och andra som medverkat i Swebbtv.
Låt oss diskutera sakfrågor i stället för att kalla varandra olika saker och låt oss argumentera sakligt i stället för guilt by association.
ELSA WIDDING (SD)
Riksdagsledamot i Miljö- och Jordbruksutskottet
Elsa är civilingenjör från Chalmers tekniska högskola i Göteborg. Hon har lång erfarenhet från energibranschen och har jobbat på både Statkraft SF i Norge, Fortum Oy i Finland och för Vattenfall AB i Sverige. Hon har även erfarenhet från Regeringskansliet där hon bland annat var ansvarig analytiker för Vattenfall under ett antal år. Aktuell med boken Sunt Förnuft om Energi och Klimat.
