Jag har arbetat på olika sätt, plats och position inom energibranschen sedan år 2000.

Jag har varit med och utvecklat affärer, produkter, avtal, produktionskällor, lagringsmodeller och kommunikation.

Jag är en av de människor som är delaktig i dagens energihaveri då jag på olika vis bidragit till en utveckling utan helhetssyn inom Sveriges och Europas energisystem i många år.

Mitt sätt har alltid, både i det privata och professionella, varit learning by doing då jag anser att verkställa och testa ger bästa proof of concept om grejer verkligen funkar eller inte.

Tricket och det viktiga att tänka på har i min värld varit att pröva i det lilla först för att se om isen bär och därefter öka och växla upp om fundamenten håller.

Det kan ta tid, ting tar tid men uthållighet, ett litet modest startkapital och tålamod brukar löna sig, då riskerna minimeras för de flesta.

Jag kan inte säga att Energisverige har hanterats varsamt de senaste femton åren, tvärtom.

Elmarknaden avreglerades 1996 och för dem som minns kostade det sisådär 4 000 riksdaler att byta till ett annat elbolag det första året, eftersom kunden var tvungen att köpa sig en helt ny mätare för att bytet skulle vara möjligt.

1997 togs den regeln bort och därefter kunde elkunderna byta till vilket av de lockande nybildade elbolagen de ville i det Klondyke för elbolag som givetvis uppstod då många aktörer såg sin chans att etablera sig på en helt ny svensk affärsmarknad.

Sedan följde ett antal år av både utveckling och total förvirring då elkunder ibland inte fick sina fakturor på ungefär 2–5 hela år därför att nätbolagen inte rapporterade avläsningar av de fysiskt avlästa elmätarna till de nya elbolagen som nätbolagen inte hittade i sina system.

Ibland fick jag ta hand om kunder som förtvivlat behövde hjälp då nätbolaget inom deras boendeområde år efter år läste av elmätaren hos grannen, men debiterade min elkund för grannens förbrukning, eftersom nätbolagen inte insåg att mätarens nummer var registrerad på fel adress.

Det är bara ett exempel på de struligheter som skedde i utvecklingens spår till en väl fungerande och avreglerad elmarknad, som det hette.

Idag är elmarknadens och elhandelsbolagens processer och erbjudanden väl inarbetade, men elkunderna förstår ofta precis lika lite och är inte sällan mer förvirrade än förr. Det är en djungel av priser, avtalsmodeller, prisalternativ och avtalsvillkor som en vanlig dödlig medborgare inte orkar hänga med i längre.

Det finns knappt någon som faktiskt förstår sin elfaktura, sitt eget elavtal eller ibland inte ens vilket elbolag man faktiskt har. Marknaden har skapat ett monster som samhället känner vanmakt och hjälplöshet inför. Man förstår inte och inte sällan skäms både den äldre människan och den ekonomiansvarige på det stora internationella företaget att de inte fattar någonting om elavtalet de har eller som erbjuds.

Istället har folket i flera år hållit sig till strömmen, den avtalsform som förespråkas mest, det vill säga rörligt avtal på tim- eller volymvägt spotpris per månad. Ett ödesdigert val i denna vinter och många vintrar framöver och få vet att det är på de rörliga avtalen elbolagen tjänar som bäst.

Många stora företag är dessutom i helt fel avtalsformer med sina elbolag där de betalar överpriser helt i onödan. Elbolagen säger ju inte till förstås, de njuter av åkturen och okunskapen, av marknaden själv skapad.

Den fria viljan att få möjlighet att värna om sina egna energikostnader, val av energiproduktion för eget bruk och känslan att vara lite mer oberoende, är av yttersta vikt men det blev tvärtom. Energimarknaden blev, i min värld sett, en illusion av att vara på konsumenternas villkor men egentligen styrs den av modeller som göder stat och enstaka smarta troll. Inte den lilla människan eller företaget som nu kämpar för sin existens.

År 2013 förstod jag att det vi skapade var ohållbart och att utvecklingen inom energi tjänade på enskilda starka aktörers intressen. Dessutom förstärkt av att människor både inom branschen och i samhället gillar att följa trend och där pengar finns.

Så jag började ropa och verka i en helt annan riktning än min massa inom energi. Jag tänkte att lösningen är självförsörjning där hela energisystem samverkar med varandra på årets alla dagar i både storskaliga och decentraliserade system som fast i samverkan.

När jag förstod att det stora energisystemet höll på att gå sönder ville jag reparera och stabilisera med den erfarenhet jag och andra ägde. Min insikt var inte så konstig eller överdrivet skarp.

Jag är en enkel tjej – eller kvinna om du föredrar – från ett litet samhälle där alla kände alla med en farmor som kom till Sverige efter kriget som änka med sex barn i en skranglig skrinda. Om henne skrev jag en bok, som jag även publicerade, där jag ville berätta hur viktigt det är att ha förmåga till självförsörjning av både själsligt och praktiskt slag.

Min farmor visade mig, utan att veta om det själv, den väg som jag nu själv följer.

Historien lär oss om vi bara lyssnar och värderar dess kunskap på det sätt den förtjänar.

Det sade sig självt att vi inte kan ersätta kärnkraftreaktorerna med sol, vind och den vattenkraft som står till buds. Energikällorna har helt enkelt inte de egenskaper som behövs för att försörja hela Sverige i varje minut och varje sekund. Vi behövde utveckla och komma till bords med all den innovation och energikunskap Norden kunde frambringa för att utveckla inte bara energiteknik utan också affärsmodeller och låta nya energiaktörer mötas för en framdrift värd namnet.

Men vi hann inte och det var sällan vi fick komma till tals.

Det vi sade passade inte in, var för dyrt och synnerligen obekvämt för vissa som redan investerat i gamla strukturer.

De mest läskiga meningarna, som lett oss till tidigare nämnda proof of concept att energimarknaden och politik verkligen inte fungerar är de otaliga politiker som upprepade till Sveriges aktörer på seminarier och i stängda rum:

– Elmarknaden är avreglerad.

– Vi politiker kan inte veta vad ni som aktörer behöver för att ställa om energisystemet. Ni måste berätta vad ni vill ha så ska politiken skapa lagar och incitament för er att etablera ny teknik och lönsamma affärer.

Så, de som skrek högst, hade mest pengar, snyggast outfit och mest tunga bekantskaper för politiker att luta sig på vid val vann mark och kampen.

En annan mening i ett stängt rum var:

– Frågan är hur vi gör kärnkraftfolket nöjda (när kärnkraftsbeslut om nedmontering skulle fattas till förmån för förnybara kraftkällor).

Låt mig bara säga att jag vet att det jag skriver och inte verifierar med tid, plats och med vem, är ord som egentligen inte ens behöver skrivas, men jag gör det ändå.

Jag vill berätta vad jag upplevt och tar mig rätten att göra det men kommer att fortsätta ta hänsyn till andra parter. I synnerhet tar jag hänsyn till mig själv och alla de sekretessavtal jag undertecknat i mitt arbetsliv.

Och ingen ägde ansvaret för total systemsyn i Sveriges energisystem. I stället regerade fjorton miljarder olika myndigheter, kommuner och statsråd som inte hade en aning om vad de andra gjorde i sin lilla del av kakan Sverige.

Den näst dummaste meningen som jag hör upprepas än idag från politiker och andra när vi pratar Sveriges el och effektbrist är:

– Sverige exporterar mer el än vi importerar på helårsbasis.

De förstår, på allvar inte, att det hjälper oss precis ingenting när vi inte har el när vi behöver den som mest.

Som nu och tre månader framöver.

Men fan vad mycket el vi hade i somras i alla fall!!

Cecilia Reuter