Sverige utger sig för att vara ett föredöme i demokrati och rättssäkerhet. Men den verklighet vi ser är något helt annat. Ett land där staten steg för steg har brutit ner grundläggande trygghet och där rättssystemet förlorat sin objektivitet – medan vi tyst ser på.

Barn placeras på institutioner där de riskerar att utsättas för våld, hot och övergrepp – ofta helt utan vuxennärvaro nattetid. Samtidigt saknas resurser inom vård, omsorg och skola. Staten säger att allt görs för individens bästa, men det är ett svek. Systemen skyddar inte längre människor – de skyddar sig själva.

Samma utveckling syns inom rättsväsendet, där vi ser en röd tråd: varje myndighet – från polis, åklagare till domstol – verkar inom samma slutna logik. En tillämpning som ofta saknar både objektivitet och verklig expertis. I många fall har myndigheter blivit mer reaktiva, självskyddande och intoleranta mot kritik än rättssäkra.

Ett tydligt exempel är samtyckeslagen (2018:618), där människor döms till fleråriga fängelsestraff på en bevisnivå som i praktiken ofta bygger på ord mot ord. Det handlar inte längre om att bevisa skuld bortom rimligt tvivel. I stället har rättssystemet utvecklat en praxis där anklagelser i sig kan räcka – särskilt i sexualbrottsmål. Det har lett till att oskyldiga personer fälls, ibland helt utan stödjande teknisk bevisning. Vittnespsykologi, relationell kontext och faktiska händelseförlopp vägs ofta in först i efterhand – när det redan är för sent.

Resningsinstitutet är tänkt att skydda mot just sådana rättsövergrepp. Men även där brister objektiviteten. Högsta domstolen tar ytterst få ärenden till ny prövning, och yttrandet i en resningsansökan drivs inte av ett opartiskt råd – utan ofta av en enda person.

Till exempel har Mats Svensson, en av de mest namnkunniga överåklagarna, under många år yttrat sig i flera fall av resning. Hans bedömningar formar i praktiken om någon får sin sak prövad – baserat på hans egna tolkningar, inte som en del av en neutral, rättssäker instans. Hur kan det vara rättssäkert? Hur kan det inte strida mot rätten till objektiv prövning enligt Europakonventionen?

Vad vi ser är inte enskilda misstag – vi ser ett mönster. Ett rättssystem där kritik mot tjänstemän kan ge fängelse, där rättelse i domar är nära omöjligt, och där rättsväsendet saknar incitament att erkänna sina egna fel. Ett system som i praktiken stänger dörren för den som fallit offer för det.

Och samtidigt, i denna sönderfallande rättsstat, skickar Sverige miljarder till fonder, krigsinsatser och internationella projekt. Men inom landets gränser förlorar vi vår rättstrygghet, våra barns säkerhet och våra grundläggande friheter.

Vi måste sluta blunda. Detta handlar inte om politisk färg – det handlar om att bevara en rättsstat där makten granskas och där rättvisa inte är godtycklig.

Rättssäkerheten i Sverige är inte längre en självklarhet. Den håller på att urholkas.

Det är dags att kräva förändring. Att kräva att resningsprövningar sker objektivt, att domstolar respekterar beviskrav och att rättsväsendet granskas – inte skyddas. Demokratin försvinner inte över en natt. Den dör långsamt, när vi slutar försvara den.

Kada Karlsson,
Jurist och samhällsdebattör