En diktatur som hotar sina kritiker med dödsstraff verkar fortfarande diplomatiskt i Stockholm. Samtidigt lever iranska dissidenter i Europa under hot från samma regim. Om Sverige menar allvar med att försvara demokrati och yttrandefrihet kan vi inte längre behandla den islamiska republiken som en normal stat.

Irans riksåklagare gick nyligen ut med ett uttalande som borde ha väckt kraftiga reaktioner i Europa. Iranier i exil som anklagas för samarbete med vad regimen kallar ”fiendestater” riskerar enligt honom konfiskering av tillgångar – och i värsta fall dödsstraff.

Detta är inte bara riktat mot människor i Iran. Det är ett budskap till miljontals iranier i exil – även i Europa. När en regim hotar människor långt utanför sina egna gränser är det inte längre bara en iransk fråga. Det är en fråga om Europas säkerhet.

Som iransk regimkritiker i Sverige har jag själv upplevt hur detta ser ut i praktiken. I början av november 2025 mottog jag direkta hot kopplade till mitt engagemang mot den islamiska republiken.

Under de senaste månaderna har tonen mot oppositionella i sociala medier blivit allt mer aggressiv – med förolämpningar, hot och försök att tysta kritiker. Hoten stannar dock inte på nätet. Den 14 februari attackerades en manifestation mot den iranska regimen av aktivister som försökte störa demonstrationen. Händelsen visade hur även fredliga protester mot en diktatur kan mötas av aggressivitet – även i Sverige. Hoten är heller inte teoretiska. I Sverige överlevde Iranforskaren Arvin Khoshnood nyligen ett misstänkt mordförsök och lever idag med skyddad identitet.

Trots detta finns i Europa – och inte minst i Sverige – en märklig ovilja att tala öppet om regimens inflytande. I delar av den europeiska vänstern analyseras Mellanöstern ofta genom ett ensidigt anti-västligt perspektiv. Resultatet blir att hot från auktoritära regimer relativiseras eller hamnar i skymundan. Även delar av det svenska medielandskapet måste ställas till svars.

När ryska hot diskuteras dominerar rubrikerna. Men när iranska dissidenter i Europa hotas blir reaktionerna ofta betydligt svagare. Denna obalans skapar en farlig blind fläck i debatten. Samtidigt diskuteras sällan hur auktoritära regimer försöker etablera ideologiskt inflytande i Europa. I Stockholm har exempelvis Imam Ali-centret länge kritiserats av exiliranier som menar att verksamheten fungerar som ett ideologiskt nav kopplat till den iranska regimen.

Det handlar inte om religion utan om politisk påverkan från en diktatur. För iranier i exil handlar detta om något grundläggande: rätten att leva i frihet utan att hotas av en regim som försöker nå sina kritiker även utanför Iran. Europa bör därför föra en mer seriös dialog med demokratiska krafter inom den iranska oppositionen. En av de mest kända av dessa är kronprins Reza Pahlavi, som länge har argumenterat för en sekulär och demokratisk övergång i Iran.

När en regim hotar sina kritiker med dödsstraff – även i exil – kan Europa inte längre låtsas att detta bara är en intern iransk fråga. Det är en fråga om både demokrati och säkerhet. Nu måste Sverige agera.

Hur länge ska Sverige acceptera att en regim som hotar sina kritiker med dödsstraff fortsätter ha diplomatisk närvaro här? Om Sverige menar allvar med att försvara demokrati och yttrandefrihet kan vi inte behandla den islamiska republiken som en normal stat. Irans ambassad i Stockholm bör stängas. Och Europas demokratier bör tydligt stödja de krafter som arbetar för ett fritt och demokratiskt Iran.

Mohammadreza Pakmehr

Kommunpolitiker i Karlstad, Sverigedemokraterna