Debatt: Ersätt straffrabatten med straffränta

Straffrabatten gör varje nytt övergrepp billigare, medan den som anger sig själv inte får något för det. Ersätt rabatten med en straffränta som växer ju längre förövaren undviker rättvisan, skriver Staffan Marklund.
Straffrabatten bör inte bara avskaffas för allvarliga personbrott, utan ersättas med straffränta. De som begår upprepade allvarliga personbrott och inte överlämnar sig till polisen ska straffas hårdare, och ju längre tid de undviker rättvisan, desto kraftigare ska skärpningen bli.
Den före detta kriminelle amerikanen Randy hamnade i fängelse efter att han, till följd av sin omvändelse, frivilligt anmält sig själv för alla sina ostraffade brott. Begripligt beteende om man antar att straff nu blir lindrigare än att ta allt på räkenskapens dag.
I väntan på att alla psykopater och sadister får sina Damaskusögonblick måste våldsmonopolet ge dem skäl att visa omtanke. Kriminella är, precis som andra, inte helt rationella, men heller inte fullkomligt immuna mot incitament. När rättssystemet, som i dag, räknar av straff helt eller delvis vid flerfaldig brottslighet får förövare en morot att pröva hur långt lagens arm når. Med tillräcklig tur hinner brotten preskriberas innan de åker fast, och annars sjunker kostnaden per begånget brott ju fler de har på samvetet när domen väl faller.
Om en ostraffad nazist har misshandlat tio personer för deras hudfärg och räknar med att snart åka fast, är det ändamålsenligt för honom att skada så många som möjligt innan polisen slår till. Taket för hur långa straff som kan dömas ut vid flerfaldig brottslighet gör nämligen att fängelsetiden aldrig får överstiga en viss nivå. När förövaren har passerat den gränsen bjuder rättsväsendet på resten av övergreppen.
Ta 45-åringen som tack vare straffrabatten fick 12 år för drygt 1 000 våldtäkter mot tre närstående barn. Om pedofilen hade haft en tvilling som gjort lika hemska saker men angett sig själv efter vart tionde övergrepp, hade den botfärdige tvillingen suttit av astronomiskt mycket längre tid. Sverige är för sekulärt för maximen ”som man sår får man skörda” (Galaterbrevet 6:7), men talesättet ”ingen god gärning går ostraffad” förblir heligt.
När en 30-årig våldtäktsman anmälde sig själv för sina brott sa åklagaren att hon aldrig varit med om något liknande. Det är inte så konstigt, eftersom lagstiftarna har gjort mycket för att avskräcka från ansvarstagande.
Tidöpartiernas avskaffande av straffrabatten, som riksdagen klubbade i augusti men som ännu inte trätt i kraft, är ett steg i rätt riktning men otillräckligt. Straffvärdena för brotten ska som utgångspunkt läggas ihop, och det samlade straffvärdet bör minst motsvara summan av de tre allvarligaste brotten.
Om vi införde straffränta för flerfaldiga allvarliga personbrott, som misshandel och våldtäkt, villkorad av att förövaren inte anger sig själv, skulle kriminella ha goda skäl att både avbryta sin brottslighet och frivilligt infinna sig hos polisen. Om en serievåldtäktsman visste att de övergrepp han inte själv anmälde automatiskt skulle höja straffet med 50 procent initialt, och att procentsatsen därefter ökade över tid till som mest 350 procent, skulle de som mest behöver kriminalvård oftare få det.
Staffan Marklund