När Iran och USA presenterade sitt så kallade 14-punktsmemorandum beskrev flera internationella aktörer det som ett steg mot stabilitet i Mellanöstern. Men bakom den diplomatiska fernissan döljer sig en obekväm sanning: dokumentet är inte ett avtal, inte ett fredsavtal, inte ens ett bindande åtagande. Det är ett 60-dagars andrum, utan juridisk tyngd, utan tillsyn och utan garantier.

Och ännu värre: det finns två versioner av samma dokument – en engelskspråkig version som USA presenterat, och en persisk version som den iranska regimen spridit. Skillnaderna mellan dem är så stora att de inte kan förklaras som översättningsfel. De är medvetna politiska konstruktioner, skapade för att vilseleda två olika publiker.

En engelsk version – och en helt annan persisk

I den engelska versionen hålls Iran ansvarigt för sina väpnade proxygrupper – Hizbollah, Houthirebellerna och miliser i Irak och Syrien. I den persiska versionen har denna centrala formulering tonats ned eller helt försvunnit. För den iranska publiken framstår det därför som om Iran endast lovat att stoppa sina egna direkta operationer, inte att kontrollera sina allierade.

Att Libanon nämns uttryckligen i dokumentet är ingen slump. Hizbollahs roll i konflikten är avgörande, och utan att stoppa deras militära aktivitet finns ingen realistisk väg till vapenvila. Samtidigt är Israel helt frånvarande i texten – ett medvetet politiskt val. USA kan inte juridiskt binda Israel i ett bilateralt dokument, och Israel har dessutom tydligt deklarerat att landet inte accepterar några sådana begränsningar. Resultatet blir ett avtal där Iran förväntas tygla sina allierade, medan Israels agerande lämnas utanför.

Skillnaderna fortsätter genom hela dokumentet. I den engelska versionen är USA:s åtaganden villkorade och beroende av ett framtida slutavtal. I den persiska versionen framställs samma punkter som definitiva löften. Tekniska detaljer om Irans kärnprogram – såsom krav på nedblandning av anrikat uran under IAEA:s övervakning – finns i den engelska versionen men saknas helt i den persiska.

Detta är inte triviala skillnader. Det är två olika berättelser om samma dokument – en för internationell publik, en för inhemsk konsumtion. För omvärlden framstår Iran som en aktör som accepterat tydliga begränsningar och internationell kontroll. För den iranska befolkningen framstår avtalet som en diplomatisk triumf där USA tvingats backa.

Vilket värde har ett avtal med en regim som dödar sina egna?

Men det finns en ännu större fråga som måste ställas, särskilt i ett land som Sverige där mänskliga rättigheter är en grundpelare i utrikespolitiken: Varför förhandlar världens demokratier överhuvudtaget med en regim som inte tvekar att döda sina egna medborgare?

Iran är ett land där kvinnor fängslas och misshandlas för att inte bära slöja, där demonstranter skjuts på gatorna, där politiska fångar avrättas efter skenrättegångar och där tortyr är ett systematiskt verktyg för att tysta oppositionen. En regim som under de senaste åren dödat hundratals demonstranter – inklusive minderåriga – och som fortsätter att förfölja journalister, minoriteter och människorättsaktivister.

Att ingå ett memorandum med en sådan stat – ett dokument som dessutom saknar juridisk bindning – är inte diplomati. Det är normalisering av våld. Det är att ge legitimitet åt en regim som gång på gång visat att den inte respekterar internationell rätt, mänskliga rättigheter eller sina egna medborgares liv.

Sverige och EU måste därför ställa sig frågan: Vad är värdet av ett avtal som inte bara saknar juridisk tyngd, utan dessutom bygger på två helt olika versioner av verkligheten? Och ännu viktigare: vilket budskap skickar vi till Irans befolkning – de som riskerar sina liv för frihet – när vi accepterar att deras förtryckare behandlas som en legitim förhandlingspartner?

Kalla saker vid deras rätta namn

Det är dags att kalla saker vid deras rätta namn. 14-punktsmemorandumet är inte ett steg mot fred. Det är ett politiskt andrum för en regim som försöker överleva sin egen brutalitet.

Om Sverige och EU vill stå upp för mänskliga rättigheter kan vi inte nöja oss med att acceptera dubbla narrativ, kosmetiska avtal och diplomatiska illusioner. Vi måste kräva transparens, ansvar och bindande åtaganden – och framför allt måste vi sluta låtsas att en regim som dödar sina egna medborgare är en trovärdig partner i arbetet för fred.

Karl Mattias Bergsten