Just nu pågår ett rättsligt haveri i Sverige. Ett tyst, kallt justitiemord – på unga killar och män som döms i ord-mot-ord-situationer där rättssäkerheten verkar ha ersatts av opinion, rubriker och rädsla.

Politiker, jurister och medier blundar. Men så fort en politiker hotas eller hoppar av, då enas landet i sympati. Då blir varje tår, varje hot, en nationell angelägenhet.

Men var är den empatin när en 20-årig kille, oskyldig, förs bort i handfängsel inför sina föräldrar? När hans liv raseras på ett ögonblick?

Det känns som en teater. En värld där vissa får medkänsla direkt, medan andra blir osynliga – avhumaniserade.

Scenen upprepas gång på gång

Polisen stormar in. Ingen tid att förstå vad som händer. Han grips, förs bort, lämnas i en kall cell.

Ingen telefon. Ingen kontakt med familj. Dagar blir till veckor i isolering – längre än lagen egentligen tillåter – medan ryktena sprider sig utanför murarna.

Under tiden får den som anklagat tala med vänner, bearbeta, justera sin berättelse. Medan killen sitter ensam, sönderstressad, orakad, mentalt krossad när han till slut förs in i rättssalen.

Och redan där – i blickarna, kroppsspråket, mediebevakningen – är domen nästan klar.

”Han ser ju skyldig ut.”

Det är inte rättvisa. Det är ritual. En före detta åklagare med över 20 års erfarenhet sa det bäst:

”Jag har sett hur processen riggas. Hur en ung kille kommer in som ett vrak, medan åklagarsidan redan har berättelsen färdig.”

När sanningen blir oviktig

Det här handlar inte om att misstro kvinnor – utan om att försvara själva grunden i en rättsstat: oskyldighetspresumtionen.

Ingen ska behöva bevisa sin oskuld. Ingen ska dömas på känslor, på tolkningar, på vad någon tror hände.

Men ändå händer det. Oskyldigt anklagade förlorar jobb, vänner, barn – ibland allt – innan domen ens har fallit. Och även om de frias, är deras liv redan förstörda. Google glömmer aldrig.

Vi har i dag hundratals, snart tusentals fall som liknar varandra. Det är inte en slump – det är ett systemfel.

Vems smärta räknas?

Vi ser ett helt land sluta upp bakom en partiledare som fått nog av hot. Men var är stödet för de unga män som aldrig ens får berätta sin sida?

Föräldrar, syskon, barn som kämpar år efter år för att någon ska lyssna – men möts av tystnad, förakt eller anklagelser om att ”försvara våldtäktsmän”.

Det är som att lidandet måste passa in i rätt mall för att räknas. Men rättvisa kräver mod. Mod att se även det obekväma.

Vad måste förändras?

• Rättssäkerhet för båda parter.
  Utred varje fall noggrant, pröva motiv, lyssna på båda sidor.
• Ingen namnpublicering innan dom.
  Ett namn i tidningen kan förstöra ett liv för alltid.
• Resning och rensning.
  De som frias måste få tillbaka sin heder – även på nätet.
• Utbildning för jurister, media och politiker.
  Om vad oskyldighetspresumtion faktiskt betyder.
• Stärk stödet till alla anhöriga.
  Ingen familj ska stå ensam när staten gör fel.

Det här är inte bara en debattfråga. Det är en fråga om människovärde. För varje gång en oskyldig döms, dör också en del av tilltron till rättvisan. Och när tilltron försvinner – då är det inte bara de falskt anklagade som drabbas.

Då faller hela systemet.

Kada Karlsson,
Jurist tillhörande nätverket Mannaminne