Rättssäkerheten i svenska sexualbrottsmål har allvarliga brister. Det är dags att sluta låtsas som om falska anklagelser är ett marginellt problem. Tvärtom har vi nått en punkt där män döms för våldtäkt på extremt svag bevisning, samtidigt som kvinnans version i princip aldrig ifrågasätts. Det finns bara ett sätt att återupprätta rättvisan: båda parter måste granskas lika noggrant.

I mål där ord står mot ord blir bevisvärderingen avgörande. Men i dag utreds nästan bara den misstänkte – hans mobiltelefon, hans meddelanden, hans förflutna. Kvinnan som anklagar lämnas ofta helt utanför en objektiv prövning. Hon får berätta sin historia, medan polis och åklagare behandlar varje avvikelse från hennes berättelse som ett tecken på trauma snarare än ett skäl till tvivel. Om han säger något osammanhängande är det ett bevis på skuld. Om hon gör det – ett bevis på att hon lider. Det är ett system som inte söker sanningen, utan bekräftelse.

Varför får målsägarens mobil nästan aldrig genomsökas? Varför analyseras inte hennes sms, samtalsloggar, sociala medier och kontaktmönster – precis som den misstänktes? När det ändå sker, är det nästan alltid tack vare en envis försvarsadvokat som inte ger sig. Flera fall har avslöjats som falska först när försvaret krävt att även målsägarens mobil ska tömmas – och det då framkommit sms och chattar som direkt motsäger hennes påståenden. I vissa fall har kvinnan berättat för vänner att inget hände, eller att hon var med på allt, eller att hon planerar att ”sätta dit honom”. I andra fall har det handlat om manipulation, hot från omgivningen eller efterhandskonstruktion.

Men ingenting av det hade kommit fram om försvaret inte stått på sig – eller om det inte råkat vara en förhörsledare som faktiskt tvivlade och vågade tänka självständigt.

Att söka sanningen är åklagarens skyldighet. Men i praktiken har många åklagare i sexualbrottsmål övergivit sin objektiva roll och börjat agera som målsägarens ombud. De driver målet som om det är deras uppgift att bevisa att kvinnan talar sanning, snarare än att granska om hon faktiskt gör det. Det är en farlig utveckling som gör rättssystemet blint för alternativa förklaringar, motsägelser och uppsåt.

Det är något som advokaten David Massi tar upp i sin uppmärksammade video på YouTube: ”Kvinna ljuger om våldtäkt”. I videon går han igenom ett konkret fall där en kvinna pekar ut en man för våldtäkt – och först när målsägarens mobiltelefon genomsöks framkommer tydliga bevis som motsäger hennes berättelse. Om hon döms till ansvar för falsk tillvitelse, är straffet förvånansvärt milt, trots det allvarliga övergrepp hon begått mot en oskyldig person. Det är ett hån – både mot den enskilde mannen och mot rättssäkerheten i stort.

När målet når domstol sitter den misstänkte ofta med ett ensidigt material, där hans egna ord väger lätt och hennes berättelse betraktas som sanning. Domar fälls utan teknisk bevisning, utan vittnen, utan tidssamband – enbart på trovärdighetsbedömningar. Och om han inte klarar att beskriva händelsen exakt likadant varje gång han förhörs flera månader efteråt? Då ses det som en lögn. Om hon däremot ändrar sin berättelse – då sägs det styrka att hon är traumatiserad.

De som fortfarande hävdar att falska anklagelser är extremt ovanliga har inte följt verkligheten. Det senaste året har flera kvinnor dömts för att ha ljugit om våldtäkt – men det är bara toppen av isberget. De allra flesta fall där en man döms oskyldigt upptäcks aldrig, eftersom målsägarens uppgifter aldrig tillåts granskas. Det är ett system där rättssäkerheten satts ur spel.

Straffen för en fällande dom är brutala: minst tre års fängelse, förstörd framtid, enormt skadestånd – ofta 200 000 kronor eller mer. Samtidigt får kvinnan 150 000 kronor från sin hemförsäkring bara för att hon anmält, även om han frias. Och om det visar sig att hon ljugit? Då blir straffet i bästa fall några tusenlappar i böter. Det är ett svek mot varje människa som tror på rättvisa.

Att granska även målsägaren är inte ett uttryck för kvinnoförakt. Det är ett uttryck för rättssäkerhet. Den som talar sanning har inget att frukta av en genomlysning. Det är dags att sluta låtsas att bara den ena parten kan bära skuld. Sanningen kräver att vi ser båda.

Nätverket Mannaminne

För rättssäkerhet, mot rättsövergrepp