Om några dagar öppnas dörren i Bryssel och återigen ligger utvidgningen på bordet. Bakom stängda dörrar, mellan presskonferenser och diplomatiska låsningar, förbereds nästa steg i medlemskapsförhandlingarna med Ukraina och Moldavien. Orden är stora. Säkerhet, historia och ansvar. Rysslands krig har ritat om Europas karta, gjort Ukraina till symbolen för motstånd och placerat Moldavien i samma geopolitiska skugga. Det är lätt att förstå varför dörren öppnas. Men mitt i allt detta undviks frågan som borde komma först. Vilket EU är det egentligen som Ukraina och Moldavien ska gå med i?

Europeiska unionen har redan svårt att fatta beslut med sina 27 medlemsländer. Budgetförhandlingar drar ut på tiden, utrikespolitiken blockeras återkommande av nationella veton och konflikterna kring migration, energi och jordbruk visar hur svårt det är att hålla samman unionen när medlemsstaternas intressen drar åt olika håll.

Trots detta driver Bryssel nu på för den största utvidgningen sedan 2004.

Geopolitik väger tyngre än principer

Ukraina och Moldavien står i centrum, men de är långt ifrån ensamma. Länder på västra Balkan har väntat i åratal på medlemskap efter omfattande reformer och utdragna förhandlingar. Samtidigt verkar geopolitiken nu väga tyngre än de principer som EU länge sagt sig försvara.

Det skickar en tydlig signal. Frågan är inte längre bara vilka länder som uppfyller kraven. Frågan är vilka länder som anses strategiskt viktiga för unionens geopolitiska ambitioner.

Samtidigt hörs samma argument som efter varje europeisk kris. Finanskrisen skulle mötas med mer integration. Pandemin skulle mötas med mer integration. Nu används kriget i Ukraina som argument för både djupare integration och en historisk utvidgning.

För Europas federalister tycks varje kris leda till samma slutsats. Mer makt till Bryssel och ett större EU. Men större är inte samma sak som starkare.

Expansion är inte reform

EU-problemet har aldrig varit att unionen är för liten. Problemet är att den politiska eliten i Bryssel alltför ofta beter sig som om geografisk expansion vore en ersättning för politisk reform. Utvidgningsentusiasterna talar gärna om Europas framtid, men betydligt mer sällan om unionens växande styrningsproblem.

En union med trettio eller trettiofem medlemsstater kommer inte automatiskt att fatta bättre beslut än en union med tjugosju. Tvärtom riskerar beslutsfattandet att bli ännu mer komplicerat om de underliggande problemen inte hanteras först.

Det är därför den verkliga debatten borde handla om EU:s framtida funktionsförmåga. Hur ska unionen fatta beslut i utrikes- och säkerhetspolitiken? Hur ska budgeten finansieras när nya medlemsländer ansluter sig? Och hur ska unionen undvika att bli ännu mer splittrad mellan olika geografiska och politiska intressen?

Frågan är inte om Ukraina hör hemma i Europa. Frågan är om dagens EU är redo för det Europa man säger sig vilja bygga.

Historien är full av politiska projekt som expanderade snabbare än de klarade av att styra. EU riskerar att göra samma misstag.

Ett större Europa kan vara en styrka. Men först måste Europa visa att det fungerar.

Hugo Hobring, geopolitisk analytiker