Det krävs idag skrämmande lite för att unga ska stämplas som högerextermister. Och ingen vågar ifrågasätta den maktstruktur som tillåter det.

När en pojke i tonåren hängs ut som extremist på lösa grunder är det inte bara han som drabbas – det är hela det offentliga samtalet som tar skada. Vem vågar längre ifrågasätta felaktiga anklagelser, när risken är att själv smetas ner?

Vad krävs egentligen för att bli stämplad som extremist i Sverige 2025?

Tydligen räcker det med att man som 15-åring, under pseudonym, delat nationalistiskt färgade fraser i sociala medier – uttalanden som ”Det importerade våldet måste bort” eller ”Frihet för nationalister”. Vaga, obehagliga? Ja. Men utgör de bevis för oacceptabelt extremism? Knappast. Ändå har en pojke – ett barn – nu brännmärkts med just den etiketten, utan möjlighet att försvara sig, utan att det gjorts någon oberoende granskning.

Det här handlar inte om att försvara enskilda inlägg eller att blunda för olämpliga grupperingar. Det handlar om rättssäkerhet, proportionalitet och framför allt: varför vi tillåter en organisation som Expo att fälla människor på så svaga grunder – utan att bli ifrågasatt.

Förutom de nämnda inläggen består “bevisningen” i att pojken gymmat på en plats där en så kallad ”Aktivklubb” existerar, att han haft kontakt med någon i Nordiska motståndsrörelsen – oklart hur den kontakten sett ut – samt att han någon gång klistrat upp ett klistermärke med texten “white zone”.

Det här räcker i dag för att en ung människa ska bli uthängd som högerextremist i nationell press. Expressen publicerar, Expo pekar, och alla andra tiger.

För vad händer med den som ställer frågor? Vad händer med den journalist, politiker eller opinionsbildare som vågar ifrågasätta granskarnas bevisföring? Jo, de blir själva nästa mål. Det är därför ingen säger något. Inte ens när en statlig minister intervjuas i TV vågar hon ta i Expos anklagelser – trots att hon själv är direkt berörd.

Vi lever i ett samhälle där rädslan för att associeras med fel personer eller grupperingar – oavsett avsikt eller avståndstagande – har blivit viktigare än sanningshalten i det som påstås. I den logiken räcker det med “samröre” med en person i NMR, vad det nu innebär, för att bli svartmålad.

Det här är ”guilt by association” i sin renaste form – och den riktas nu mot barn.

Det är dessutom inte vilken stämpel som helst vi pratar om. “Extremist” är ett av de mest allvarliga tillmälen som existerar i svensk offentlighet. Det är något som på allvar förknippas med antisemitism, folkmord, våldsideologi och människoförakt. Det är inte något man slänger omkring sig lättvindigt – eller borde vara. Just därför borde kraven på bevis vara exceptionellt höga innan någon tilldelas den etiketten. Men när Expo pekar, då krävs det ingenting alls.

Ingen frågar hur de definierar högerextremism. Ingen analyserar deras beviskedjor. Ingen synar den journalistiska metoden. Expo har blivit en aktör som ingen vågar ifrågasätta – inte för att de alltid har rätt, utan för att de som gör det riskerar att själva bli nästa måltavla.

Det är ett enormt demokratiskt problem att vi har en maktinstans – för det är vad Expo blivit – som verkar stå helt ovanför granskning. Deras narrativ får passera rätt in i traditionell media, och om någon sätter sig emot, tystas debatten med insinuationer, ryktesspridning och moraliskt utpressande retorik.

Att barn gör fel, testar idéer och ibland hamnar snett är inget nytt. Det är en del av att växa upp. Samhällets roll är att fånga upp, vägleda och korrigera – inte att döma ut och krossa. Men när etiketten “högerextremist” klistras på en 15-åring utan rättsligt stöd, och medierna hejar på, då är det inte barnet som är problemet. Det är vi.

Det är dags att vi ställer den fråga som ingen längre vågar formulera:

Vem granskar Expo?

Tage Varghed