Oro över massinvandring och folkutbyte viftas ofta åt sidan som högerextremism. Detta är djupt orättvist och i konflikt med verkligheten. De demografiska förändringarna är både verkliga och allvarliga, skriver Fredrik Svensson.
I Frida Dunells debattartikel i Aftonbladet försöker skribenten etablera en moralisk gränsdragning genom att koppla dagens demografiska observationer till 1930-talets nazism och Renaud Camus konspirationsteorier. Det finns en poäng i att vara vaksam mot retorik som historiskt har lett till våld, och skribenten har rätt i att språket formar vår verklighetsuppfattning. Att påpeka att ord kan få konsekvenser är i sig inte felaktigt.
Men textens intellektuella hederlighet faller samman när den kategoriskt avfärdar legitim oro över befolkningssammansättningen som ”högerextremism” med ”rasideologiska rötter”. Genom att stämpla statistiska fakta och mönsterigenkänning som en ”myt” eller en konspirationsteori, ägnar sig Aftonbladet inte åt journalistisk granskning, utan åt en taktisk mörkläggning av verkligheten. Det är ett försök att patologisera den infödda befolkningens självbevarelsedrift genom att associera den med historisk ondska, snarare än att bemöta de faktiska samhällsproblem som uppstått.
När vi analyserar situationen genom ett strikt säkerhetspolitiskt och systemteoretiskt raster blir skribentens försök att frikoppla invandringen från samhällsomvandlingen ohållbart. Artikeln ignorerar helt den materiella friktion som uppstår när sekulära, nordiska system möter diametralt motsatta system från MENA-regionen. Detta handlar inte om enskilda individer, utan om importen av konkurrerande maktstrukturer.
Att avfärda idén om en kulturell undanträngning som en ”konspiration” blir absurd när vi ser till de konkreta effekterna: framväxten av klanbaserade parallellsamhällen, Muslimska brödraskapets strategiska infiltration av civilsamhället och det faktum att Sverige – i den missriktade toleransens namn – har mottagit och i vissa fall rehabiliterat IS-återvändare.
Dessa element utgör direkta hot mot statens våldsmonopol och den sociala tilliten. Att påpeka att en specifik typ av migration har fört med sig våldskapital och religiös fundamentalism är inte ”ytterhögerns mytbildning”; det är en nödvändig riskkalkyl. När demografin förändras, förändras även demokratins funktionssätt. Att skribenten väljer att fokusera på ”vithet” och ”rasideologi” istället för att diskutera de oundvikliga kulturkrockarna och säkerhetsriskerna med en stor migration från icke-demokratiska zoner, visar på en oförmåga att förstå maktens mekanik. Friktionen vi ser är resultatet av att man infogat inkompatibla system i en högtillitskultur utan att ha en plan för konsekvenserna.
För att säkra Sveriges framtid måste vi sluta behandla demografisk analys som ett tankebrott. Vi måste överge den naiva föreställningen om att alla kulturer är utbytbara moduler som fungerar friktionsfritt inom den svenska modellen. Det strategiska imperativet är att erkänna att den infödda befolkningen har rätt till sitt territorium, sin kultur och sin trygghet utan att bli stämplade som extremister.
Vi måste våga tala klarspråk om att importen av konflikter och fundamentalism från Mellanöstern har haft ett pris som nu betalas av det svenska kollektivet. Lösningen är inte ”öppenhet” utan strikta gränser, krav på assimilering och en nolltolerans mot aktörer som utnyttjar vår demokrati för att montera ned den. Att blunda för detta är inte humanism; det är ett långsamt nationellt självmord.
Fredrik Svensson
Samhällsdebattör och observatör
Följ Fredrik på Substack HÄR
