”Normaliseringsprocessen” är teorin att våldsutsatta kvinnor vänjer sig vid våld, och därför inte kan förväntas samarbeta ordentligt med polis och åklagare. Detta ger rättsväsendets förutfattade meningar om våldsamma män fritt spelrum, skriver journalisten Lotta Varga.
Ett samtal, en trovärdig anmälan – och processen är igång.
När verkligheten tolkas genom ett teoretiskt raster finns det ingen beredskap att se alternativa förklaringar. Den stora tilltron till ”normaliseringsprocessen” har i praktiken trängt undan principen om att hellre fria än fälla.
I dag kan muntlig bevisning – i praktiken rena berättelser – räcka för att döma någon till ett långt fängelsestraff och höga skadestånd. Brå har påvisat det i sin rapport vad gäller samtyckeslagen. Det gäller även andra brott, som våld i nära relationer.
Åklagaren är den som ska bära bevisbördan. Men när verkligheten tolkas genom normaliseringsmodellen blir situationen den motsatta: det är den tilltalade som måste bevisa att berättelsen inte stämmer.
Inga skador, inga vittnen, inga tidigare anmälningar – trots påstått mångårigt våld och dagligt blodvite.
Förklaringen?
Offret sägs vara normaliserat.
Ingen konkret tidsangivelse: brottet kan ha skett under ett helt år eller några månader. Man behöver inte ens precisera årstid eller kläder.
Förklaringen?
Offret är normaliserat.
Berättelsen ändras, detaljerna skiftar, motsägelserna hopar sig.
Förklaringen?
Offret är normaliserat.
Denna ologiska logik gör det närmast omöjligt för en misstänkt att få gehör för sina invändningar. Särskilt när den som anses ha utfört brottet sitter inlåst och isolerad i ett svenskt häkte, utan tillgång till sin elektronik: mobiltelefon, dator, scheman eller annan nödvändig bevisning.
Dessa brott leder oftast till regelmässiga gripanden och häktningar, utan att ens pröva om det i realiteten har skett ett brott.
Rättskedjans aktörer låser sig i sina roller och verkar helt oförmögna att pröva alternativa hypoteser.
Polis och åklagare är övertygade om att ”offret” är ett offer och ”förövaren” en förövare – långt innan utredningen är färdig. Även när det inte finns något konkret som tyder på att ett brott ens har begåtts.
Alla litar blint på berättelsen. Ett offer anses inte kunna ljuga.
Och förklaringen?
Normaliseringen.
Den förutbestämda skulden är rättsosäker och dessutom ett lagbrott. Men i normaliseringens anda uppfattar man inte ens att man bryter mot de två grundläggande principerna om oskuld och objektivitet.
Normaliseringsprocessen har ingen vetenskaplig förankring. Det medger även dess upphovskvinna, även om hon anser modellen vara ett ”tolkningsverktyg”. Men när verkligheten tolkas utifrån hennes modell skapas ett system som riskerar att göra staten skyldig till övergrepp på enskilda.
Berättelser kan inte styra vår rättsutövning – inte när hela processen kan formas av en förutbestämd skuld. Domstolen måste börja granska åklagarens arbete: att utredningarna är tillräckligt robusta, att alternativa händelseförlopp utretts och att målsägandens berättelser har prövats.
I dag sker det inte. Och långsamt urholkas rättsstaten, utan att någon märker det.
Normaliseringsprocessen måste bort ur myndighetsutövningen.
Lotta Varga
Journalist och författare
