I Sverige upprepas ofta att sexualbrott måste tas på största allvar. Det är självklart. Den som utsätts för ett övergrepp ska mötas av skydd, respekt och en seriös utredning. Men en rättsstat har inte bara en skyldighet. Den har två: att skydda verkliga brottsoffer och att skydda oskyldiga från att dömas.

Det är i den andra delen Sverige allt oftare sviker.

Den 10 mars 2026 rapporterades att en kvinnlig vårdanställd i Malmö dömts för falskt larm efter att ha påstått att hon blivit våldtagen i en kulvert på Skånes universitetssjukhus. Tingsrätten slog fast att flera delar av hennes uppgifter var direkt motbevisade eller starkt ifrågasatta. Trots att larmet ledde till massiv oro på arbetsplatsen, extra väktare, ökad kamerabevakning, krisstöd och säkerhetsåtgärder för omkring en halv miljon kronor, blev påföljden endast 5 500 kronor i böter.

Det säger något djupt oroande om proportionaliteten i dagens system.

När en man anklagas för våldtäkt kan konsekvenserna bli förödande redan innan skuldfrågan är avgjord: gripande, häktning, förlorat arbete, social stigmatisering, psykisk kollaps och i vissa fall ett livslångt förstört namn. När en anmälan senare visar sig vara falsk är skadan ofta redan skedd. Ändå möts den som ljugit inte sällan av förvånansvärt milda påföljder. Kalibers genomgång visade i december 2025 att ett trettiotal personer dömts de senaste fem åren för att falskt ha anklagat någon för våldtäkt, och att endast två av dessa fått fängelse.

Detta är kärnan i problemet: den som anklagas riskerar att förlora allt, medan den som medvetet ljuger ofta riskerar väldigt lite.

Det finns också flera konkreta exempel på denna obalans. Dagens Juridik rapporterade om ett fall där en kvinna ljög om våldtäkt, mannen greps, anhölls och satt frihetsberövad i tre dygn, och kvinnan dömdes senare för falsk tillvitelse. I ett annat fall rapporterade samma tidning att en kvinna som för andra gången ljög om våldtäkt ändå slapp fängelse och i stället fick skyddstillsyn.

Problemet är större än de fall där lögnen faktiskt kan bevisas. Det verkligt obehagliga är alla fall där lögnen aldrig går att bevisa. För i sexualbrottsmål finns det ofta ingen film, inget erkännande, inget tekniskt spår som entydigt avgör vad som hänt. Då står ord mot ord. Just sådana mål har enligt Brå blivit vanligare sedan samtyckeslagen infördes, och många jurister menar att det blivit svårare att förutse utgången. Kaliber har också visat hur rättsfall som bygger på muntlig bevisning blivit vanligare, och att tingsrättsdomar om oaktsam våldtäkt ändras i hovrätt i 60 procent av fallen; i drygt 20 procent frias den tilltalade helt.

Det betyder inte att alla dessa personer är oskyldiga, men ett väldigt stort antal är det. Men det betyder att rättsosäkerheten är verklig. Och det betyder att inte alla oskyldigt anklagade har “turen” att kunna visa att den andra parten ljugit. I Malmöfallet avslöjades lögnen bland annat genom telefondata. I andra fall finns ingen sådan teknisk bevisning. Då kan en människa dömas, trots att sanningen aldrig blir fullt klarlagd.

Brå konstaterade redan 2020 att samtyckeslagen lett till en kraftig ökning av antalet fällande domar och att det finns gränsdragningsproblem som kan äventyra rättssäkerheten. I den senare uppföljningen från 2025 skriver Brå att både åtal och fällande domar ökade kraftigt efter lagändringen och att andelen fällande domar för den typ av våldtäkt där våld, hot eller särskilt utsatt situation inte förekommit steg från 54 procent 2019 till 78 procent 2023.

Detta borde leda till en ärlig debatt. I stället möts frågan ofta med tystnad eller reflexmässig misstänkliggöring. Men rättssäkerhet kan inte vara ett tabuområde. Om det finns en reell risk att oskyldiga döms, då är det statens plikt att ta den risken på största allvar.

Det här är också en jämställdhetsfråga. Likhet inför lagen måste betyda att ansvar gäller lika. Den som döms för sexualbrott möter mycket hårda konsekvenser. Då måste också den som medvetet försöker få någon oskyldigt dömd för ett sådant brott möta en påföljd som står i proportion till skadan. I dag ser vi alltför ofta motsatsen: män får sina liv krossade, medan kvinnor som avslöjas med att ha ljugit får böter eller skyddstillsyn.

Att säga detta är inte att förringa verkliga våldtäkter. Det är att försvara rättsstaten. Falska anklagelser skadar inte bara den utpekade. De skadar också förtroendet för verkliga brottsoffer. Det var också slutsatsen i Kalibers granskning, där falska våldtäktsanklagelser beskrevs som ovanliga men allvarligt problematiska.

Frågan som politikerna måste svara på är därför enkel: hur många oskyldiga är man beredd att acceptera att systemet dömer, så länge debatten fortsätter att låtsas som att problemet knappt finns?

Det räcker inte längre att tala om skydd. Det räcker inte längre att tala om signalvärden. Sverige behöver en verklig översyn av rättssäkerheten i sexualbrottsmål: bevisvärderingen, påföljderna för falska anklagelser, skadeståndsfrågorna och hur domstolar hanterar mål där sanningen i praktiken är mycket svår att fastställa.

En rättsstat får aldrig bli ett system där den oskyldige hoppas på tur.

Kada Karlsson

Jurist och debattör