Makten att ta ifrån folk deras barn kommer med ett oerhört ansvar. Tyvärr är det alltför många familjerättssekreterare som saknar den kunskap och disciplin som detta ansvar kräver, skriver Mikael Lundström.
I Sverige kan en enskild familjerättssekreterare fatta beslut som i grunden avgör ett barns framtid. Utan domarutbildning och ofta utan specialistkompetens kan de besluta om var ett barn ska bo, vem barnet får träffa och i förlängningen om en familj ska splittras eller hållas samman.
Denna typ av beslut kan leda till tvångsåtgärder och omplaceringar där föräldrar förlorar sina barn och barn förlorar kontakten med sina föräldrar och sitt familjenätverk. Samtidigt har Sverige etablerat ett system där denna ytterst ingripande maktutövning sker utan krav på tillräcklig expertis, oberoende granskning eller systematiskt stöd. Ett sådant system kan varken betraktas som rättssäkert eller moraliskt försvarbart.
Problemen uppstår redan vid antagningen till socionomprogrammet. I vissa fall har studenter antagits med så låga resultat som 0,35 på högskoleprovet. När ett yrke med befogenhet att initiera tvångsingripanden mot barn och föräldrar har betydligt lägre inträdeskrav än andra professionsutbildningar med avsevärt mindre maktbefogenheter uppstår ett allvarligt rättssäkerhetsproblem. Låga antagningskrav innebär inte att alla studenter är olämpliga, men de säkerställer inte heller att utbildningen selekterar för den analytiska, juridiska och psykologiska kompetens som uppdraget kräver.
Utbildningens innehåll förstärker dessa strukturella brister. Familjerättssekreterare ägnar en stor del av sitt arbete åt att utreda barns och ungas livssituation, ett arbete som kräver fördjupade kunskaper i utredningsmetodik, juridik och psykologi. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har i upprepade tillsyner pekat på brister i utredningskvalitet, dokumentation och rättstillämpning inom socialtjänstens barn- och ungdomsverksamhet. Trots detta visar utbildningsplaner från flera lärosäten att dessa ämnesområden ofta utgör en begränsad del av den totala utbildningen. Sammantaget innebär detta att den utbildning som ska ligga till grund för avancerade barnutredningar endast i begränsad utsträckning är utformad för just detta uppdrag.
När socionomer sedan anställs som familjerättssekreterare möter de ofta en verksamhet präglad av hög personalomsättning, bristande strukturer och svagt ledarskap. IVO, media och externa granskare riktar återkommande allvarlig kritik mot socialtjänstens arbete, och rapporter om bristfällig handläggning förekommer närmast dagligen.
Med dessa förutsättningar och denna organisatoriska miljö hade man kunnat förvänta sig att extern expertis anlitas när så krävs. I praktiken sker detta dock sällan. Utredningarna genomförs huvudsakligen inom socialtjänstens egen organisation, vilket ökar risken för förenklade bedömningar i komplexa och ingripande ärenden. Socionomerna beskriver själva att ärendena ofta kräver kompetens som går utöver deras utbildning.
Regeringen har nyligen initierat en översyn av socionomutbildningen, som förhoppningsvis leder till förbättringar som bättre rustar framtida socionomer för det arbete de förväntas utföra. Därutöver bör legitimationskrav införas, kombinerat med återkommande prövning av yrkesutövningen. Detta skulle stärka kompetenskraven och samtidigt höja yrkets status, vilket i sin tur kan bidra till att fler kvalificerade kandidater söker sig till socionomutbildningen.
Samtidigt måste tydligare krav ställas på att extern kompetens tas in i svåra och komplexa ärenden. Socionomer är generalister, och i många situationer är de i behov av specialistkunskap. Slutligen krävs även organisatoriska förbättringar inom socialtjänsten för att den ska kunna erbjuda det skyddsnät som medborgarna har rätt att förvänta sig.
Barns bästa är inte en känsla – det är en rättslig princip. I en rättsstat måste beslut som djupt ingriper i barns liv vila på ett rättssäkert system. Att acceptera ett system där barnutredningar genomförs av personal utan tillräcklig kompetens, inom organisationer som inte är anpassade för uppdragets komplexitet, är inte förenligt med barnets rätt till skydd, trygghet och rättvisa.
Mikael Lundström
