I sexualbrottsmål ser vi gång på gång hur den tilltalades berättelse knappt beaktas, medan målsägandens version tas som sanning. Åklagaren uppträder inte alltid som den objektiva statens företrädare, utan fungerar ofta som målsägarens advokat.

Resultatet blir en process där åklagare och målsägandebiträde står sida vid sida, medan försvaret lämnas ensamt på andra sidan. Den rättsliga balansen rubbas, och rättsprocessen förvandlas till en obalanserad kamp.

Skuld måste alltid vara ställd utom rimligt tvivel. Ändå döms människor i dag på ord mot ord, utan teknisk bevisning, vittnen eller andra hållpunkter. I en rättsstat är det bättre att tio skyldiga går fria än att en enda oskyldig döms. Den som påstår motsatsen undergräver det skydd varje medborgare måste kunna lita på.

Självklart ska den som med all säkerhet begått ett brott dömas. Samtycke är en självklarhet. Men ingen ska berövas sin frihet på godtycke, gissningar eller rädsla för att ifrågasätta fel part. Rättssystemets uppgift är inte att leverera högsta möjliga fällningsprocent, utan att skydda medborgarna mot maktmissbruk och felaktiga domar.

Att försvara någon handlar inte om att ”få en skyldig fri”, utan om att värna rättssäkerheten. När en oskyldig döms är det ett misslyckande för åklagare och rättsstat. Om en skyldig går fri är det beklagligt – men det urholkar inte systemets legitimitet på samma sätt. Konsekvenserna av felaktiga domar är förödande, både för individen och för tilltron till hela rättssystemet.

Regeringen talar om en skärpt arbetslinje. Men för den som avtjänat ett långt fängelsestraff för sexualbrott, trots bristfällig bevisning, blir arbetslinjen en illusion. Vid frigivning väntar livslånga skulder, ett belastningsregister som stänger dörrar till arbete och ett stigma som aldrig försvinner.

Kriminalvårdens uppgifter från 2023 visar dessutom att endast omkring två procent återfaller i samma typ av brott – betydligt lägre än för andra brottskategorier. Det kan tyda på att många faktiskt är oskyldiga och därför inte kan återfalla i något de aldrig begått. Ändå behandlas dessa personer som livstidsfångar även efter frigivningen.

Arbetslinjen krockar med verkligheten: den som felaktigt dömts straffas i praktiken en gång till, i samhället. Och det är inte bara individen som drabbas – utan hela det sociala system som omger dem.

Verklig trygghet kräver ett rättssystem som kan hålla två tankar i huvudet samtidigt: att skydda brottsoffer och att skydda oskyldiga från felaktiga domar. När den balansen går förlorad urholkas rättsstaten.

Därför krävs nu politiskt mod att agera:

• Stärk kravet på bevisning – ord mot ord utan stödbevisning får aldrig ensamt leda till fällande dom.
• Återupprätta åklagarens objektivitetsplikt – staten ska inte agera som målsägarens advokat, utan värna rättssäkerheten för alla parter.
• Skärp domstolarnas bevisprövning – domare måste skilja mellan trovärdighet och tillförlitlighet, och förstå riskerna med psykologiska faktorer som bekräftelsebias.
• Säkerställ verklig återanpassning – den som friges efter avtjänat straff ska inte fortsätta straffas genom livslångt stigma, skuldfällor eller arbetsstängda dörrar.

Regeringen måste ta ansvar – för rättssäkerheten i domstol, för stödet till verkliga brottsoffer och för att ingen oskyldig människa ska behöva offras i ett system som slutat skilja mellan bevis och berättelser.

Nina Hamilton,
medlem i nätverket Mannaminne