Senaste veckan har det rått upprorsstämning bland vänsterlutande journalister och tyckare i Sverige. Det mediala drevet utbröt efter avslöjandet att högerdebattören Nick Alinia kontrakterats för SVT:s program IFS (Invandrare för svenskar).

Ett flertal tidigare medverkande hoppade av i protest, däribland poddprofilen Julia Frändfors, Morgan Finnsiö från Expo, programledaren Amie Bramme Sey och journalisten Bilan Osman. En av dem kräver dessutom att det avsnitt hon medverkade i ska stoppas från att sändas.

Trots att SVT:s egen granskning slog fast att inget olämpligt framfördes i det redan inspelade programmet valde SVT:s programområdeschef Helena Olsson att ge efter för trycket och ställa in programmet helt.

Olsson har hävdat att Alinia trakasserat journalister och inte följt yrkesetiska regler. Men frågan är om hans gatuintervjuer verkligen är mer trakasserande än när SVT:s egna reportrar kräver svar av politiker på väg till jobbet – eller inne i riksdagshuset.

SVT har inga svårigheter att stämpla högerdebattörer som extremhöger. Däremot tycks begreppet vänsterextremism knappt existera i public service-kanalens vokabulär. Som exempel på öppna kommunister som återkommer i SVT:s sändningar kan nämnas Vänsterpartiets vice ordförande Ida Gabrielsson, Ali Esbati, partiets partisekreterare Aron Etzler och tidigare partiledaren Lars Ohly – utan att SVT någonsin benämner dem som vänsterextremister.

På SVT:s gästlista återkommer dessutom ständigt profiler som Göran Grejder, Daniel Suhonen och Tobias Hübinette – trots vad debattören beskriver som tydligt vänsterradikala uttalanden.

Fallet Alinia blottlägger en obehaglig sanning: i den svenska journalistikens värld är det vänsterlutande poddare, Expo-anställda och proffstyckare som sätter ramarna för vad som ryms i det fria samtalet.

Leif Kullberg