Förenta nationerna skapades ur andra världskrigets ruiner med en vision om jämlikt forum där länder skulle forma framtiden tillsammans. Idag är det en död lögn. FN är en elitistisk, byråkratisk pengaorganisation som enbart tjänar de inkopplade i dess slutna processer.

Som ineffektiv överstatlig förmyndare dikterar den tonläge och utförande åt världen – och sätter taktpinnen för den vänsterliberala byråkratiska modell som spridit sig som ett gift i väst. Genom sina ”moraliska förpliktelser” har FN blundat för islamismen som äter sig in i Europas institutioner och samhällen, och därmed gött den massinvasion som nu hotar att rasera kontinenten.

Säkerhetsrådets vetorätt visar systemets ruttna kärna. Den var kanske relevant direkt efter kriget, men världen växte ur den för decennier sedan. Idag lamslår vetot jämlik representation och gemensamma beslut. En elitklubb av stormakter skyddar egna intressen medan aggressioner och övergrepp fortsätter obehindrat. Det är inte fred – det är skydd för makt och öppna dörrar för ondska.

Vi måste frikoppla FN:s delar till oberoende organisationer. Humanitär hjälp, globala standarder för hälsa, klimat och utbildning, samt internationell rätt ska stå fria från centralbyråkratin. En global domstol fungerar aldrig i praktiken så länge den vördar nationalstatens absoluta suveränitet. Precis som EU förstört stora delar av Europa med vetorätt som lamslår beslut och koncentrerar makt hos en ointaglig elit, är tanken på en tandlös global domstol illusion. Separera funktionerna – annars sugs de in i FN:s självbevarande maskineri.

FN speglar den vänsterliberala världsordning som skapat dagens kaos, inte minst massinvasionen av Europa. Organisationen är mallen för den socialistiska byråkrati som infekterat väst, från Norden till Spanien. Politiska läger har blivit pengaslukande ”jag vet bäst”-rörelser som dikterar villkor för massan medan eliten jagar karriär, löner och nepotism.

Giftet sipprar ner i varje kommun, med FN som organisatorisk förebild. Småpolitiker i Sverige tävlar i inkludering utan gränser, dialog framför handling och moralisk relativism som aldrig ställer krav. Denna retorik öppnar dörrarna för ondska genom att prioritera processer framför ansvar.

Massinvasionen – miljontals migranter drivna av krig, fattigdom och cyniska hybridkrig – har exploderat under FN:s ”moraliska förpliktelser” som tvingar Europa att acceptera obegränsad migration under humanitära flaggor. FN blundar för islamismen som följer med och infiltrerar samhället.

Islamister använder ”entryism”: de penetrerar skolor, kommuner, kulturorgan och politik för att undergräva sekulära värden och införa sharia stegvis. Muslimska brödraskapet utnyttjar demokratins luckor, skapar parallella samhällen, ökar kriminalitet, homofobi och kvinnoförtryck – allt medan FN:s inkluderingspolitik legitimerar det. Resultatet är polarisering, sociala konflikter, ekonomiska bördor och erosion av europeiska värden. Massinvasionen blir ett verktyg för destabilisering.

Iran är det mest chockerande exemplet. Västerländskt daltande har låtit en teokratisk diktatur tortera sitt folk i nästan 50 år – tvångshijab, massavrättningar, våldtäkter i fängelse, mord på demonstranter. Ändå bjuder FN in regimen till ledande roller i organ som ska skydda de rättigheter den krossar. I februari 2026 valdes Irans Abbas Tajik enhälligt till vice-ordförande i Commission for Social Development – ett organ för demokrati, jämställdhet, tolerans och icke-våld. Inga invändningar, trots regimens massmord på demonstranter och eskalerad repression.

Hur fan är det möjligt? Det är systemet: rotation och konsensus ger förövare plattformar att forma normer för offren. Detta legitimerar ondska och smittar av sig på Europas hantering av islamism – samma passivitet, samma moraliska relativism.

Medborgarna har tröttnat på att göda detta svarta hål där resurser försvinner i administration och tomma processer utan resultat. Det är inte politikerna som tröttnat – det är folken som får betala priset för deras förda politik, med hot om sin egen frihet som står på spel. FN:s kultur genomsyrar vårt statliga system – en byråkratisk diktat som dikterar taktpinnen. Retoriken gör det omöjligt att agera hårt mot massinvasionen och islamismens infiltration.

FN har spelat ut sin roll. Den är en hycklande elitmaskin som undergräver mänskligheten. Riv ner fasaden, frikoppla funktionerna, omdefiniera suveränitet och skifta till hård realism. Annars växer kaoset, medan islamismen äter sig djupare in i Europas hjärta i skuggorna av FN:s dialoger.

Och om inte heller det nationella statliga systemet självt – det parlamentariska enväldet som organism – har spelat ut sin roll? Se Sverige.

Där folken tvingas betala för en elit som göder invasion, infiltration och förtryck under demokratins flagg, vad återstår då egentligen av den så kallade representationen?

Fredrik Svensson

Samhällsdebattör och observatör