De som invandrat till Sverige de senaste decennierna och deras roll i Sverige måste räknas som den mest avgörande kärnfrågan inom politiken. Invandrarna är många och kommer från hela världen, men beroende på ursprungsland har deras väg in i det svenska samhället gått förvånansvärt enkelt eller inte alls. Vilken roll ska dessa första,
andra och nu tredjegenerationens invandrarna spela? Och vad händer när de inte vill spela med?

Det har blivit en brännande fråga vars relevans hela tiden ökar, från att inte ha kunnat diskuteras alls till vara nästan det enda som diskuteras. Frågan har en potentiell inverkan på hela politiken, allt ifrån ekonomi, demografi, kriminalitet, och kanske statsskick. Ett land är trots allt summan av de människor som bor där, kultur, sedvänjor och religion formar samhället.

Beroende på vem du frågar får du varierade och ofta motstridiga svar. Högern är splittrad och svarar alltifrån att invandrarna utgör ett systemhot på grund av motsatta värderingar om allt ifrån kvinnans frihet till demokrati och religionens roll, till att de kan användas som lågbetald arbetskraft och öka bruttonationalprodukten bara genom att vi blir fler (även om per capita minskar).

Vänstern är lika otydliga med att invandringen behövs för att uppfylla ett utopiskt mångfaldsprojekt, att ”olika sorters människor” ska skapa en magisk smältdegel av hudfärger, kulturer och perspektiv som synergistiskt leder till ett bättre Sverige. Utan att förklara hur.

Båda har sannolikt fel.

Det är inte för oss svenskar att bestämma vad invandrarna ska vara. Nyanlända såväl som senare generationer har egna tankar, drömmar och idéer. De kommer oavsett vad ”vi” vill att, på samma sätt som etniska svenskar, välja på egen hand vilka de ska vara. Sverige är en demokrati med möjligheter för individualism såväl som kollektivism, invandrarna är inte en barbiedocka i politikernas dockhus.

För många invandrare går integrationen bra: De utbildar sig, får arbete, köper bostadsrätt, lämnar barnen på förskolan och smälter in i ”svenskheten”. Hårt arbetande medborgare som bidrar och deltar i samhället på samma sätt som etniska svenskar.

Bland de utomeuropeiska invandrarna har det gått sämre. Värderingar, synsätt och kultur baserade på klanstrukturer gör sig påminda och skapar hinder i relation till samhällets värderingar, auktoriteter och skolans läroplan. Där känslan av utanförskap är lika skarp som den avgrundsdjupa skillnaden mellan de etniskt segregerade bostadsområden mot de välbärgade villaområden. Det skapar ett förakt och en desperation om att lyckas på vilket sätt som helst, samtidigt som man vägrar livslånga låglönearbeten som föräldrarna har.

Den västerländska meritokratin med fokus på individuell framgång skapar ett närmast oöverstigligt hinder som lämnar många unga män och kvinnor utanför de framgångar och möjligheter man upplever att etniska svenskar har. Denna bitterhet är en perfekt grogrund för rekrytering in i kriminella gäng eller religiös extremism. Båda ökar stort nu.

För närvarande finns det 17500 aktivt gängkriminella i Sverige. De står för en stor del av allt ifrån stölder, rån, utpressning, beställningsmord, vapenförsäljning, smuggling, narkotikaförsäljning till skjutningar och sprängningar.

Det är inte ovanligt att rekryteringen sker i ung ålder och genom tvång för påhittade skulder under hot. De är också de yngsta som i något som liknar en initieringsritual får utföra de hemskaste brotten. Noga uttänkt för att minska risken för rättsliga konsekvenser.

Det efterföljande våldet och det stora antalet våldsoffer är en stark bidragande orsak till känslan av otrygghet, något som drabbar hela samhället men oproportionellt högt dem som bor i utanförskapsområdena. De straffas dubbelt genom att i högre utsträckning drabbas av våldet och samtidigt blir misstänkliggjorda på basis att de är invandrare.

Utflyttningen från dessa områden är redan hög där de med starkare socioekonomiska möjligheter lämnar. De med lägst inkomster eller som är längst från egen försörjning blir kvar, och utanförskapet blir permanent.

Hur man från politiskt håll ser på dessa problem handlar inte bara om på vilket sätt man vill att invandrarna ska passa in i ens politiska vision. Det är helt avgörande att ha rätt perspektiv för att förstå de enorma problem som nu bildas i vårt samhälle. Förstår man inte problemen så kan man heller inte applicera korrekta lösningar.

Svensk offentlighet har en dålig meritlista för denna typ av komplexa och abstrakta problem. Historiskt har man valt att blunda, tysta och förneka effekterna av den relativt stora och snabba invandringen från utomeuropeiska länder. Man har påtalat att invandrarna också är människor, vilket stämmer. Att de är som svenskarna, det också stämmer till stor del.

Men problemet är antalet och andelen av dessa människor som trots att de är födda i Sverige inte ser Sverige som sitt land, som inte ser sig som svenska, som inte bryr sig om Sveriges välmående och framgång, och som vill Sverige illa.

Jonas Wahlin

Oberoende skribent