Häromdagen skrev Aftonbladets ledarskribent Jonna Sima om regeringens reaktion på en imam i Kristianstad som i en fredagsbön predikat kvinnoförtryck och intolerans:

“Alla ministrar verkar i dag ha twittrat om en sjuk grej en vikarierande imam i Kristianstad sagt i en fredagsbön i somras. Rimlig prioritering.”

Det är ett inlägg som borde sparas och ramas in. Inte för att det är särskilt unikt – utan för att det så tydligt fångar varför Sverige är där vi är i dag, och varför det är så svårt att göra något åt problemen.

Under decennier har tongivande delar av politik, media och opinionsbildning gjort allt för att förminska eller tona ner islamism, hedersförtryck och parallellsamhällen.

• Politiken: Socialdemokraterna har uteslutit eller tystat medlemmar som velat ta upp hedersförtryck och islamism, hellre än att erkänna problemen.
• Medierna: DN har bedrivit en “agendasättande” journalistik där invandring och islamism antingen förskönats eller tonats ner, snarare än granskats.
• Public service: SVT och SR har under långa perioder helt undvikit att lyfta frågan, eller gjort det först när trycket från verkligheten blivit omöjligt att ignorera.
• Ledarsidor: När ministrar nu reagerar på en hatpredikan väljer Aftonbladets ledarsida inte att diskutera innehållet – utan att håna att regeringen alls bryr sig.

Varför detta är så förödande

• Förnekelsen i toppen – När tongivande aktörer trivialiserar problemen, signalerar det att det inte är ett politiskt eller samhälleligt prioriterat område.
• Prestige och ideologi – Att erkänna problemen fullt ut skulle också vara att erkänna att man i åratal haft fel. Därför håller man fast vid bilden att problemen är marginella.
• Självcensur – Politiker, tjänstemän och journalister som vill tala klarspråk riskerar att bli stämplade som främlingsfientliga. Resultatet blir tystnad.
• Fokus på ytan – Diskussionen handlar om huruvida ministrar “överreagerar” snarare än om vad som faktiskt sagts i moskéer, skolor eller föreningar.

Under tiden har parallella normsystem vuxit sig starka i svenska förorter. Kvinnor lever under hedersförtryck, islamistiska organisationer har etablerat inflytande, och förtroendet för samhällsinstitutioner har urholkats.

Det är alltså inte en enskild kommentar på en ledarsida som är problemet – utan hela den kultur av förnekelse och nedtoning som varit rådande i svensk offentlighet. Jonna Simas tweet blir bara ett tydligt exempel på samma logik: att det är viktigare att slå mot dem som reagerar, än att ta itu med själva problemen.

Sanningen är att politiker – främst från vänster, men också från höger – tillsammans med medier generellt, men särskilt Aftonbladet, DN och public service, i allra högsta grad är medansvariga för utvecklingen. Under årtionden har de ägnat sig åt folkförvillning – genom att försköna, tona ner eller tiga ihjäl problem som i själva verket hotar demokratins fundament.

Och det är därför problemen i dag är så oerhört svåra att lösa. För om människor under lång tid fått höra att allt är under kontroll, att varningarna är överdrivna, då är det nästan omöjligt att bygga det folkliga stöd som krävs för att verkligen agera.

Det är hög tid att avsluta folkförvillningen. Sverige behöver inte fler ursäkter och omskrivningar. Vi behöver klartext – och ett uppgörande med de som medvetet förminskat problemen.

Ola Källqvist, samhällsdebattör