År 2035 ska det, enligt EU:s nuvarande förordning 2019/631, vara slut med försäljningen av nya bensin- och dieseldrivna personbilar samt lätta lastbilar inom unionen. Detta beslut, som är en del av EU:s övergripande klimatlag, den ”europeiska gröna given”, har mött skarp kritik från både forskare och fordonsindustrin.

Under förra veckan möttes EU:s miljöministrar i Bryssel, och efter hemkomsten deklarerade klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) att regeringen står fast vid detta förbud och motsätter sig de tunga industriländer som vill riva upp förordningen. Hon uttryckte stark oro över utvecklingen.

Det som oroar oss är dock på vilka grunder denna oro egentligen vilar, och varför politiker blir bekymrade när verkligheten börjar hinna ikapp ekonomiska och teknologiska fantasier. Som motorintresserade Sverigedemokrater anser vi att detta förbud är ett tydligt exempel på hur politiker riskerar att äventyra teknikutvecklingen genom att agera som ingenjörer istället för lagstiftare.

En grundläggande brist i resonemanget bakom förbudet är föreställningen att elbilar är ”nollutsläppsbilar”. Detta är inte sant! Utsläpp sker under hela livscykeln – från utvinning av råmaterial och batteriproduktion till elproduktionen som krävs för laddning och slutligen skrotning av bilen. Elbilar har lägre utsläpp vid användning, men de är inte fria från miljöpåverkan. Många studier kring livscykelanalyser visar att elbilar och moderna förbränningsmotorer har jämförbar klimatpåverkan, beroende på energimixen i det aktuella landet.

Politiker ska inte fatta beslut som tvingar fram vissa teknologier och utesluter andra. Historiskt har konkurrensen mellan olika framdrivningstekniker – från elbilar till förbränningsmotorer och hybridteknik – drivit utvecklingen framåt. För cirka 110 år sedan konkurrerade elbilar och bensindrivna fordon på lika villkor, vilket ledde till den massproduktion som revolutionerade transportsektorn. Dagens politiska styrning hotar att kväva denna naturliga utveckling genom att favorisera batteridrivna elbilar på bekostnad av andra lösningar som mycket väl kan vara bättre anpassade för vissa tillämpningar eller regioner.

Bild: ”Clean Electric Car” av Marian Kamensky

Alla teknologier har sina styrkor och svagheter. Moderna dieselmotorer är ett exempel på hur långt teknikutvecklingen har kommit. De har en högre verkningsgrad och lägre koldioxidutsläpp än bensinmotorer, samtidigt som avgasreningsteknik har gjort dem extremt rena. Trots detta har Dieselgateskandalen från 2015 skapat en överdriven demonisering av förbränningsmotorer, vilket bromsat innovation inom detta viktiga teknikområde.

Samtidigt har elbilar sina egna utmaningar: batterier är tunga, dyra och beroende av metaller som ofta bryts under miljöförstörande och oetiska förhållanden. Laddinfrastrukturen är långt ifrån tillräckligt utvecklad, och i många länder är elnäten redan idag belastade.

Vi behöver en teknikneutral strategi där lagstiftningen sätter upp mål, inte väljer vinnare. Målen bör baseras på vetenskap och livscykelanalyser som beaktar utsläpp från hela produktionskedjan, snarare än att enbart fokusera på avgasröret. Det handlar om att utnyttja en mix av teknologier – elbilar, hybrider, väte och moderna förbränningsmotorer – som tillsammans kan bidra till att minska utsläppen globalt. Faktum är att den snabbaste vägen till en grön mobilitet på global nivå är att förbättra förbränningsmotortekniken, inte förbjuda den.

EU:s förbud mot försäljning av nya bensin- och dieseldrivna bilar från 2035 är inte bara ogenomförbart utifrån dagens energisystem och infrastruktur, det är också ett hinder för innovation och teknikutveckling. Ingenjörer har gång på gång visat sin förmåga att hitta nya lösningar när de ges friheten att experimentera och utveckla. Låt oss därför skapa en lagstiftning som fokuserar på resultat, inte medel, och som låter marknaden och forskningen visa vägen mot en hållbar framtid.

Rashid Farivar

Riksdagsledamot (SD) och före detta utvecklingsingenjör av bensin- och dieselmotorer

Jan-Ove Lipponen

Ordförande SD Motor

Disclaimer: Vi vill tydligt understryka att denna fråga är en EU-fråga och inte har någon koppling till Tidösamarbetet. Som framgick under EU-valrörelsen skiljer vi oss från alla andra partier i Sveriges riksdag i många frågor som hanteras i Bryssel, och detta är en sådan fråga. Detta ska dock inte hindra oss från att kritisera regeringens hållning i en så avgörande fråga som rör Sveriges och hela Europas framtida mobilitet och infrastruktur.