FN ska i teorin främja samarbete och rättvisa, men har länge präglats av maktspel där auktoritära stater driver egna agendor, särskilt mot Israel.

Resultatet blir en djupt skev bild, där Israel gång på gång framställs som syndabock.

FN:s struktur med överrepresentation av diktaturer i Generalförsamlingen säkerställer att Israel hamnar i underläge, oavsett fakta.

Israel agerar konsekvent inom ramarna för självförsvar och internationell rätt.

Ändå blir landet bestraffat i FN på grund av dessa diktaturer.

Stater som Syrien, Iran och Nordkorea ignoreras gång på gång av FN.

Det visar tydligt att FN:s resolutioner inte är färgade av någon objektiv rättvisa.

Man måste också vara medveten om att blockröstning är ett effektivt verktyg.

Dessa totalitära regimer röstar kontinuerligt tillsammans, är koordinerade och skapar en majoritet som straffar Israel på papperet.

Och här kommer västvärldens demokratiska stater in i bilden.

Några av dem lägger ner sina röster eller avstår helt.

Inte för att de passivt håller med dessa totalitära regimer, utan snarare av strategiska skäl i en organisation där stora röstblock dominerar utfallet.

En möjlig förklaring och min egen tolkning är att många västländer samtidigt är medvetna om de politiska och ekonomiska påtryckningar som auktoritära stater kan utöva.

Detta på grund av rädsla, vilket gör att de demokratiska medlemsländerna hellre väljer att avstå i stället för att öppet rösta emot.

I praktiken kan detta också innebära att stödet till Israel, en demokratisk allierad, får stå tillbaka för att västerländska demokratier vill undvika egna konfrontationer med de diktaturer som i dag utgör starka röstblock i FN.

Demokratiska stater som går emot FN:s diktaturmajoritet riskerar ibland påtryckningar från dessa regimer.

Diktaturer är opålitliga, farliga och ofta aggressiva i hybridkrigföring mot den demokratiska delen av världen, inklusive Sverige.

Västländer agerar alltså försiktigt i FN, inte för att stödja diktaturers Israelhat utan av realpolitik för att undvika konflikter med dessa diktaturer.

Detta är något som delar av den svenska vänstern ofta ignorerar.

FN:s resolutioner mot Israel blir därför ofta oseriösa samt styrda av geopolitisk rädsla och strategisk manipulation snarare än objektivitet eller internationell lag.

Sedan FN:s människorättsråd (UNHRC) grundades 2006 har Israel fått fler resolutioner riktade mot sig än något annat land i världen.

Länder som Ryssland, Iran och Nordkorea har fått betydligt färre resolutioner mot sig trots omfattande och dokumenterade människorättsbrott.

Detta illustrerar tydligt hur UNHRC har ett oproportionerlig och politiserat fokus på Israel, medan världens värsta diktaturer i praktiken går fria.

Att acceptera dessa resolutioner som objektiv rättvisa eller norm för internationell lag är både fel och omoraliskt.

Det är att blunda för att diktaturer dominerar utfallen, att korrupta NGO:s förstärker narrativ som gynnar samma diktaturer och att demokratiska stater i väst ofta hålls i schack av rädsla för påtryckningar.

När man ser det i det ljuset blir det helt plötsligt tydligt att FN inte är en arena för rättvisa i Mellanöstern, utan snarare en arena där styrka och hot styr.

Att använda FN som referenspunkt för någon form av rättvisa och fred i Mellanöstern är inte bara missvisande utan ett moraliskt och intellektuellt svek mot verkligheten och mot västvärldens rättsstatsprinciper.

FN:s resolutioner om Israel speglar därför ofta politiska majoriteter snarare än en konsekvent och objektiv tillämpning av internationell rätt.

Det säger mycket om hur dessa “moraliska domare” fungerar och det säger ännu mer om de svenska vänsterpolitiker som gärna hänvisar till dessa.

Svenska socialdemokrater hänvisar ofta till FN och dess resolutioner som ett moraliskt rättesnöre i frågor som rör Israel och Mellanöstern.

Problemet är att man då sällan erkänner hur starkt dessa beslut påverkas av röstblock där auktoritära stater har ett betydande inflytande med djupt antisemitiska agendor.

De ignorerar fullständigt att FN i praktiken domineras av diktaturer som formar både regler, procedurer och resolutioner till sin egen fördel.

När svenska vänsterpolitiker okritiskt hänvisar till FN:s resolutioner som ett slags moraliskt facit riskerar de att legitimera att FN:s auktoritära stater nästan alltid får sätta agendan.

Vill man försvara internationell rätt måste man erkänna när institutioner missbrukas, något som svensk vänster med Socialdemokraterna i spetsen inte gör.

Tänk på detta när du röstar i september.

Axel Otterberg

Statsvetare och högerdebattör