Malmö stads plan har ett gott syfte: att motverka hat och främja tolerans. Men i sin nuvarande form riskerar den att ge legitimitet åt aktörer som själva motverkar öppenhet och mänskliga rättigheter.

Nyligen presenterade Malmö stad en remissversion av Plan för arbetet mot islamofobi och antimuslimsk rasism. Dokumentet använder begreppet islamofobi som om det vore oproblematiskt, trots att det länge kritiserats för att sakna analytisk skärpa. I dag används det inte bara för att beskriva hat mot muslimer, utan också som ett politiskt verktyg för att tysta berättigad kritik mot islamistiska idéer, könsförtryck och maktstrukturer.

Islamofobi har blivit en del av en inflytelserik industri där organisationer och aktivister söker legitimitet, inflytande och offentliga medel – samtidigt som den genuina kampen mot rasism riskerar att urholkas. Malmö stad har länge finansierat verksamheter som Islamic Academy och Studieförbundet Ibn Rushd, båda med ideologiska kopplingar till islamistiska rörelser som är oförenliga med demokratiska värderingar.

Trots detta har dessa aktörer fått rollen som utbildare i arbetet mot islamofobi. När kommunen dessutom låter forskaren Mattias Gardell – som tidigare stött dessa organisationer – definiera begreppet, uppstår en orimlig situation där kritik mot islamism likställs med hat mot muslimer.

Den nyligen inställda judiska filmfestivalen i Malmö är ett tydligt symtom. Evenemanget stoppades bland annat av säkerhetsskäl efter hot och rädsla – i en svensk stad år 2025. Det är inte bara en kulturfråga utan ett demokratiskt misslyckande. Samtidigt som judiska arrangörer tystas av hot, väljer kommunen att prioritera ett styrdokument som i praktiken stärker religiösa särintressen.

Det är särskilt allvarligt med tanke på att Malmö stad under 2025 kommer att få cirka 7 miljarder kronor i kommunalekonomisk utjämning. Dessa medel är inte bara Malmös – de är ett bidrag från alla svenska skattebetalare och bör därför användas för att stärka demokratin, inte försvaga den.

Forskning visar att islamistiska organisationer ofta kommunicerar dubbelt: ett språk utåt om integration och tolerans, och ett annat inåt om religiös enhet, motstånd och ummah. Malmö stads plan nämner inte detta. I sin iver att visa inkludering blundar man för rörelser som aktivt motverkar de demokratiska värden staden säger sig värna.

Kritik mot islamism är inte islamofobi – det är ett nödvändigt försvar av det sekulära samhället.

Vi kristdemokrater föreslår att Malmö stad reviderar planen och inför följande:

• Klargör begreppen. Skilj tydligt mellan hatbrott mot muslimer och kritik av politisk islam.

• Skydda alla minoriteter. Inkludera kampen mot islamistisk antisemitism och hot mot judiska Malmöbor.

• Kräv transparens. Organisationer som får offentliga medel ska öppet redovisa sina ideologiska rötter och internationella kopplingar.

• Stärk demokratisk medvetenhet. Utbilda kommunanställda i skillnaden mellan religion, kultur och ideologi.

Att bekämpa hat och diskriminering är avgörande. Men kampen för tolerans får inte bygga på tystnad inför religiöst eller ideologiskt förtryck. Malmö behöver en plan som skyddar alla medborgare – inte en som ger makt åt krafter som vill begränsa öppenheten.

Frihet kräver modet att se verkligheten som den är – inte som man önskar att den vore.