Sverige rustar. Men kommer vi fortsätta att göra det även efter valet 2026? Det är tveksamt om vänstern kommer att stå fast vid upprustningen när de inte längre behöver blidka väljarna, skriver Stefan Häggström.
När Rysslands invasion av Ukraina inleddes 2022 stod Sverige sedan länge med ett försvar som saknade både volym och uthållighet. Det var ingen tillfällighet och ingen olyckshändelse. Det var resultatet av en lång och medveten politik där Socialdemokraterna, med aktivt stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet, systematiskt monterat ned Sveriges försvar efter kalla krigets slut.
Under kalla kriget byggde Sverige ett starkt invasionsförsvar. Hundratusentals värnpliktiga, brigader för territoriellt försvar, stora förråd och ett totalförsvar där hela samhället var förberett på krig. Detta gav avskräckning och handlingsfrihet. I stället för att modernisera detta försvar valde de rödgröna att avveckla det. Försvarsbesluten 1996 och 2000 blev startpunkten för en nedmontering som fortsatte i decennier.
Samtidigt gjorde Finland ett annat val. Trots Sovjetunionens fall behöll Finland värnplikten, ett stort krigsförbandssystem och ett tydligt fokus på nationellt försvar. Hotbilden kunde förändras, men ansvaret för den egna säkerheten bestod. I dag har Finland hög försvarsförmåga och uthållighet. Sverige hade under 2010-talet knappt förmåga att försvara begränsade delar av landet under kort tid. Dagar, inte veckor eller månader.
Omställningen från invasionsförsvar till insatsförsvar i Sverige blev symbolen för denna politiska felbedömning. Försvaret gjordes litet, professionellt och anpassat för internationella insatser, men utan förmåga att möta ett väpnat angrepp mot Sverige. Ammunitionslager tömdes, förband lades ned och totalförsvaret urholkades.
Vänsterpartiet och Miljöpartiet var inga motvilliga medlöpare för försvarsbesluten 1996 och 2000. De drev aktivt på nedrustningen och ifrågasatte behovet av ett starkt nationellt försvar. Socialdemokraterna genomförde politiken i regeringsställning. Tillsammans bar de rödgröna ansvaret för att Sverige gick in i 2010-talet med mycket låg beredskap.
Inför valet 2026 måste väljarna dra slutsatser. Säkerhetspolitik handlar inte om efterklokhet, utan om beslut över tid. Den som röstade för nedmontering då kan inte trovärdigt lova trygghet nu. Frågan är därför enkel: Vågar vi återigen anförtro Sveriges säkerhet åt de rödgröna partier som en gång valde nedrustning framför beredskap?
Stefan Häggström
Rektor
