Amerikanska och israeliska bomber faller över Iran, men den islamistiska regimen har fortfarande ett ess i rockarmen – Libanon. Det är ett land på gränsen till kaos, och allt som behövs är en knuff. Detta skriver Michael Merdoyo.
Den snabbaste vägen till krig i Mellanöstern går just nu inte via Teheran eller Gaza – utan via Libanon.
Medan världens ögon riktas mot Iran befinner sig Libanon i ett farligt strategiskt tomrum: landet kan dras in i krig utan att staten själv fattar beslutet. Det är kärnan i den libanesiska krisen – och en varning långt bortom regionen.
Den libanesiska staten saknar i dag fullt monopol på våldsanvändning och beslut om krig och fred. Den makten ligger i praktiken delvis hos Hizbollah, en Iranstödd väpnad aktör starkare än statens egna institutioner. Att vapenkontrollen ska ligga hos staten är i sig inte omstritt i Libanon. Maronitiske patriarken Bechara Raï har nyligen betonat att beslutet att begränsa alla vapen till staten är erkänt internationellt, regionalt och libanesiskt – men att det fortfarande inte genomförs. När Israel varnar för att slå hårt mot Libanon om Hizbollah går in i kriget riktas signalen därför inte i första hand till regeringen i Beirut – utan till milisen.
Detta är statlig suveränitet urholkad i realtid.
Regeringen uppmanar till återhållsamhet, presidenten talar om nationellt ansvar och diplomatin försöker isolera landet från konflikten. Samtidigt ligger beslutet om eskalation hos en aktör utanför statens kontroll. Libanon riskerar därmed att bli slagfält i ett krig mellan Israel och Iran – utan att staten valt det.
Konsekvenserna märks redan i den libanesiska debatten. När staten inte kan garantera säkerhet eller suveränitet börjar politiska och samhälleliga aktörer resonera i sekteristiska och territoriella lösningar. Sådana idéer uppstår inte i stabila stater – de uppstår när staten upplevs ha förlorat kontrollen.
Libanon visar därmed ett grundläggande säkerhetspolitiskt faktum: när staten förlorar kontrollen över väpnade aktörer förlorar den också kontrollen över sin egen krigsrisk. Landet blir en plattform för andras konflikter – ett geopolitiskt mellanrum där regionala makter möts genom ombud.
Detta är inte bara ett libanesiskt problem. Det är ett mönster vi sett i Irak, Syrien och Jemen. När statens våldsmonopol eroderar fylls vakuumet av miliser, regionala sponsorer och transnationella konflikter. Resultatet blir kronisk instabilitet och återkommande krig.
I dag står Libanon inför just detta scenario. Om Hizbollah väljer att öppna en nordfront mot Israel kan en bred regional eskalation följa, trots att den libanesiska staten motsätter sig det.
Det är den yttersta konsekvensen av en stat som förlorat kontrollen över krig och fred: den kan dras in i katastrofer den inte valt – och inte kan stoppa.
Libanon är därför inte bara ännu en kris i Mellanöstern. Det är ett tydligt exempel på vad som händer när statens suveränitet blir nominell och väpnade aktörer tar dess plats. När staten faller, flyttar kriget in.
Michael Merdoyo
Medlem i Medborgerlig samling
