När kapitalismen och demokratins frukter på ett individuellt plan inte tycks leverera efter förväntan, uppstår ett existentiellt tomrum. Var kan felet ligga? Det är uppenbarligen något fel på systemet. Oavsett vilket, måste orsaken ligga bortom egen möjlighet till påverkan och agerande. Det blir ofta bekvämast så.

När den medieutbildning eller master i Internationella Relationer man belånat sig till inte längre garanterar nedladdning av den förväntade biljetten till ekonomisk och arbetsmarknadsmässig stabilitet, triggas revanschlustan.

Tomrummets och osäkerhetens kompassnål förflyttar sig mot aktivismens väderstreck. En dörr öppnas på glänt. En ny spelplan beskådas. En bättre korthand. Arbetsgivaren ”Systematiskt förtryck, kollektiv skuld och normupplösning” erbjuder nya möjligheter.

Klättringen uppför karriärstegen kräver inga knäskydd, däremot snabba skor och täta skygglappar. Man finner äntligen sin plats. Individer med tveksam integrationsvilja ansluter. Fanor bränns upp, ramsor skanderas. Folkvalda attackeras. På öppen plats, mitt bland barnfamiljer, förenas man i hat.

Men inte ens nyfunna allianser kan hindra besvikelsens tårar att fortsätta falla ned i sprickorna. Den krackelerade mosaiken över åratal av sämre, egenvalda konkurrensförutsättningar breder ut sig. Nivån stiger. Ytan blir såphal. För att inte falla handlöst måste man med kraft spänna sig. Hålla investeringen vid liv. Man börjar avsky andras ekonomiska framgång. ”Rika” blir en enkel måltavla, detta trots att miljardbelopp av flertalet framgångsrika entreprenörer och bolag, årligen doneras till filantropi ämnad för ökad tolerans, jämlikhet och bättre demokratiska förutsättningar runt om i världen.

När så den egna spegelbilden blir för betungande kastas den sista skärvan heder och logik överbord. Man vänder sig mot sig själv. Ansluter sig till de antidemokratiska krafter man bedyrar att man så länge bekämpat. Främmande makt noterar noggrant aktionerna. Fienden skall fram i ljuset – i synnerhet de ”framgångsrika och lyckosamma”. Enskilda individer är dock ofta irriterande ombytliga. De uppgår dessutom i tusentals.

Ett pyttelitet, framgångsrikt land är däremot avsevärt enklare att mobilisera emot – Israel. I kampen mot det kapitalistiska oket och det systematiska förtrycket filas den sista moraliska tröskeln ned. Varken traditionell media eller Public Service erbjuder friktion. Det lidande allmänheten görs medveten om engagerar, i synnerhet om utmålade kolonialmakter utgör konfliktpart. Uppror blir en självklarhet.

Pogromer blir således åter det nya svarta. ”Aldrig mer” glöms medvetet bort. Inget ter sig längre främmande eller för motbjudande. I kampen mot judendomen och kapitalismen är alla till buds stående medel fortfarande tillåtna.

År 2025, till och med en global Intifada.

Nils Garcia-Grundström

Riksdagskandidat