Debatt: Frankrike brinner – men i svenska medier är det bara gymnasieprotester
Bilar, affärer och kyrkor brinner i Frankrike. Ändå beskriver svenska medier våldet som gymnasieprotester. Kritik av massinvandring räcker för att stämplas som högerextremist, medan vänsterns våld kallas aktivism, skriver Birger Salt.
Frankrike brinner, och det beror inte på skogsbränder. Bilar, affärer, kyrkor och en och annan människa har satts i brand av vänsterns ligister. Fast det är inte det man läser om i svenska traditionella medier, utan där handlar det om gymnasieprotester. Jag ska förklara varför.
Det finns knappt några vänsterextremister enligt våra traditionella medier!
Om vi börjar till höger, så är du automatiskt en högerextremist när du ägnar dig åt: kritik av massinvandring, tal om ”folkutbyte”, motstånd mot mångkultur, eller skepsis mot etablissemangets narrativ. Detta kan alltså räcka för att bli stämplad som högerextremist. Jag antar att jag faller in som högerextremist i denna diffusa definition eftersom jag bland annat är för en stram migrationspolitik.
På vänstersidan finns det nästan ingen extremism. Om du hittar en social orättvisa kan din åsikt sällan kallas extrem i ett svenskt mediehus. Du kan använda våldsamma medel utan att automatiskt bli kallad en extremist. Det extrema på vänstersidan samlas ofta under aktivism.
Detta är naturligtvis ingen slump från mediernas sida. För meningsmotståndare har man en grupp ord som man använder: extremist, fascist, rasist. För dem som har rätt åsikt finns det andra ord som används: aktivist, missförstådd, missriktad. Det påminner nästan om hur totalitära regimer som Sovjet drev sina nyheter.
Frankrike är ett bra exempel. I svenska medier (och säkert många andra i Europa) skyller man upploppen, våldet och den massiva förstörelsen på Frankrike självt. Man beskriver det som att gymnasieungdomar är missnöjda med skolans kvalitet. Alltså Frankrikes eget fel. Sedan tittar man på bilderna som cirkulerar i utländska medier och på sociala medier. Det är inte bara ungdomar som deltar, utan även vuxna, i dessa ”skolprotester”. Det finns reella problem med lärarbrist och förfallna skolor, men våldet och förstörelsen kommer från en minoritet av ligister och yttersta vänstern. Jag ska förklara för dig varför detta är vänsterextremism.
Vad är då vänsterextremism? Jag tänker inte nöja mig med den diffusa och oprecisa definition som traditionella medier använder för högern. Den definitionen har gjort att nästan alla högerväljare i dag kan kvalificera sig som högerextremister. Det handlar om grupper som vill förändra samhället med hjälp av våld i socialistisk eller kommunistisk riktning. I Frankrike vill upprorsmakarna att alla ska ha lika rätt till en bra skola (socialistiskt). Man har valt att använda våld och förstörelse för att uppnå detta (extremism). I Frankrikes fall har franska myndigheter själva pekat på att en del inblandade i protesterna har kopplingar till vänsterpartiet La France Insoumise (LFI). Detta parti har dessutom eldat på dessa konflikter. Ergo, vänsterextremism.
Våld är dessutom en medveten strategi bland dessa vänsterligister eftersom man vet att man inte behöver ta ett större ansvar som grupp. Vänsterns ligister kommer att beskrivas som offer, okunniga, högerextremisters nyttiga idioter etc. De behandlas nästan som små olydiga barn av våra traditionella medier. Det är alltid någon annans fel att de behöver ta till våld. Några kanske ställs till svars, men du kommer sällan att höra att det beror på våldsbejakande vänsterextremism. I några enskilda fall sorteras det som missanpassad aktivism. Men i slutändan kommer de som utfört vänsterns våld att beskrivas som offer och nationen som förövare.
När ska vi börja kalla vänsterextremister för vänsterextremister?
Birger Salt
