Jag befinner mig i Almedalen ett par dagar och samtalar med många människor om det oroliga världsläget. Ett särskilt samtal har stannat kvar hos mig. En bekant uttryckte: ”Man kan inte heja på krig”. Det fick mig att reagera starkt. Är det så frihetskampen i Iran uppfattas – som ett uttryck för krigshets?

Jag undrar: Fred till vilket pris? Och fred – för vem? För förtryckarna eller för de hundratals, kanske tusentals oppositionella i Iran som riskerar att avrättas av regimen? Vi måste våga se verkligheten: Iran styrs av en brutal diktatur, en mördande regim som slår ner allt motstånd.

Genom historien har det funnits personer som kallats krigshetsare men som i efterhand hyllats för sitt mod. Winston Churchill är ett exempel – han vägrade tiga inför hotet från Hitler. I Sverige har vi inte upplevt krig på över 200 år, och det är lätt att förstå att det präglar vår syn. Men just därför måste vi vara extra vaksamma så att vår bekvämlighet inte blir till flathet inför förtryck.

Vi bör också ifrågasätta dem som öppet eller indirekt försvarar regimen i Iran. Vad driver dem? Okunskap? Ideologiska skygglappar? Eller något annat?

Internationell rätt är viktig, men när den används för att skydda regimer som systematiskt kränker mänskliga rättigheter, då måste vi våga ställa frågan: Finns det inte ibland högre principer än juridiska paragrafer?

Vi kan inte blunda längre. Att stå upp för människors frihet är inte krigshets – det är medmänsklighet.

Mersedeh Haghgou

Exiliranier